Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om anrikning och brikettering af svartmalm och därmed sammanhängande frågor angående tillverkning af tackjärn i Sverige, af Filip Bergendal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om anrikning och brikettering af svart-
malm och därmed sammanhängande
frågor angående tillverkning af
tackjärn i Sverige,
af Filip Bergendal.
Konkurrensen på järnmarknaden har gjort, att
intresset hos tillverkare af tackjärn måst koncen-
treras på nedbringande af tillverkningskostnaderna,
och då hufvudposterna däraf exempelvis äro:
l:o) träkol med 50 a 60 %,
2:o) malm med 30 a 35 %,
3:o) arbetslöner och div. materialier 12 à 15 %,
finner man lätt, att bränsleåtgången är den allra
viktigaste faktorn.
Denna beror i sin ordning af:
l:o) beskickningens rikedom,
2:o) » reducerlighet,
3:o) slaggbildande ämnenas smältbarhet och
mängd,
4:o) bränslets kvalitet,
5:o) tackjärnets sammansättning och sättnings-
grad,
6:0) masugnens form och storlek,
7:o) drifningens storlek,
8:0) blästertemperaturen.
Det är tydligt, att ju rikare och mera lättreducerbar malmen är, ju lättsmältare slaggen och ju
bättre kolen äro, desto mindre blir kolåtgången. I
allmänhet har svenska järnhandteringen tills på
senare tid lidit af för järnfattiga beskickningar, och
dylika af speciellt kvartsiga blodstenar, fordrande
stor tillsats af kalksten, med en järnprocent af gods
om blott 40 a 43 %, hafva ofta förekommit; enda
förklaringen för möjligheten att afblåsa dylika torde
Bihang till Jern-Kontorets Annaler 1906. Häft. 1. l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
