Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om anrikning och brikettering af svartmalm och därmed sammanhängande frågor angående tillverkning af tackjärn i Sverige, af Filip Bergendal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
påvisas då halt af 0.007 % svafvel faktiskt verkat
menligt och till kassation.
För att ernå detta, är utom noggrann röstning
absolut nödigt för åtminstone en hel del malm-
beskickningar, att slaggen i hyttan hålles ganska
basisk eller omkring sesquisilikat, och detta låter
sig nog ej göra i många fall utan uppoffring af
värme. Enda utvägen att motverka detta torde
vara att genom rikare beskickning (inom måttliga
gränser) slippa handtera så stor kvantitet slagg.
Genom den basiska martinmetoden har behofvet
af därför lämpligt tackjärn stigit; för att kunna
smälta stor proportion mjukt skrot fordras rätt hög
kiselhalt, säg l å 1.5 a 2%; för att bringa den
ändå ofta rätt höga svafvelhalten i slutprodukten
inom rimliga gränser måste halten af svafvel i tack-
järnet hållas lägst möjligt och därför slaggen lika
basisk som för ofvannämnda smidestackjärn. För
de flesta torde dessa mot hvarandra stridande for-
dringar ej kunna uppfyllas annat än genom någon
uppoffring af värme. Således äfven härvidlag ingen
lisa, utom möjligen för en del, i en viss Bergslag
med ovanligt svafvelfria beskickningar begåfvade,
tillverkare. Äfven för smidestackjärn för rödskörfri
produkt äro desss väl situerade. I tackjärn för sur
martin användes numera en lägre manganhalt än
förr, hvilket torde innebära någon lindring i bränsle
vid tillverkningen af fullt nödsatt tackjärn; måhända
är detta äfven åtminstone delvis fallet med en del
prima exporttackjärn. Tackjärn för sur bessemer,
som förr fordrade hög manganhalt, torde visa en
minskad tillverkning, och därigenom någon lindring
i bränsleåtgång.
Masugnens storlek och form synes hafva kommit
i ett så att säga jämnviktsläge med höjd af c:a 56 a
60 fot och största diameter om 10 fot, om ock en
tendens förefinnes att neddraga buken. Någon an-
ledning att vare sig förstora eller förminska de
nämnda dimensionerna synes ej föreligga eller vara
önskvärd. Ställets vidd och form måste nog i viss
mån göras beroende af kvaliteten, som skall till-
verkas, likasom af beskickningens rikedom.
Den stundom framkastade farhågan för störingar
i gången genom dissociation och aflagring af kol
Bihang till Jern-Kontorets Annaler 1906. Häft. 1. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
