Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
Biddy på stranden, som tystnat med sin sorgelåt,
stämde upp den igen då hon hörde Jerry tjuta. Och då
Jerry slutade ett ögonblick för att lyssna, hörde han
Michael bredvid henne uppge sitt trotsiga skall och
såg, utan att vara medveten därom, Michaels stympade,
alltjämt uppåtvridna öroniapp. Medan kapten van
Horn och styrmannen Borckman gåvo order och
Arangis storsegel och mesan började glida uppför
masterna, gav Jerry sin sorg uttryck i vad Bob på
stranden karakteriserade för Derby som »den mest
storartade vokala prestation» han någonsin hört från
någon hund och som Caruso ej kunde överträffa, om
inte möjligen i styrka. Men den musiken blev
outhärdlig för Haggin, som så snart han kom i land
visslade Biddy till sig och avlägsnade sig hastigt från
stranden.
Då Jerry såg henne försvinna, gjorde han sig
skyldig till ännu mera Carusolika effekter, som
högeligen roade en returyngling från Pennduffryn, vilken
stod bredvid honom. Han skrattade och fnittrade åt
Jerry med falsettläten som mera påminde om
djunglernas trädinvånare, halvt fåglar och halvt
människor, än om en man som var helt och hållet
människa och alltså en gud. Det blev en förträfflig
avledning. Harmen över att en svarting skulle skratta
åt honom fick makt med Jerry, och i nästa ögonblick
hade hans nålvassa valptänder i den förvånade negerns
nakna vador ristat långa parallella strimmor som
genast började blöda. Den svarte sprang bort
förfärad, men storkaxen Terrences blod rann i Jerrys
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
