Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
tenen skulle gå av och an och vara nära honom
hela tiden.
Klockan fyra övertog styrmannen vakten.
»Ramlat i väg trettio mil», berättade van Horn.
»Men nu är vinden ostadig igen. Håll ett öga på
byarna under land. Bäst att kasta ner fallen på däck
och låta vakten klara dem. De sova naturligtvis,
men de kunna ju sova på fall och skot.»
Jerry vaknade då kaptenen gled in under filten
och kröp ihop mellan hans arm och hans sida,
alldeles som om det varit en länge praktiserad vana,
och efter en fnysning av välbehag och en kyss av
hans kalla lilla tunga, då kaptenen smeksamt tryckte
sin kind intill honom, somnade han in igen.
En halvtimme därefter såg det ut som om
världens sista stund var inne, så vidt Jerry kunde förstå.
Vad som väckte honom var ett luftsprång av
kaptenen, varvid filten for åt ett håll och Jerry åt ett
annat. Arangis däck hade blivit en vägg utför
vilken Jerry hasade i det dånande mörkret. Varenda
tross och vant gnisslade och skrek under kampen
mot den hårda byn.
»Gör storsegelfallet klart! Fort!» hörde han
kaptenen ropa med stark röst; han hörde också
storsegelskotet gnissla över blockskivorna, då van Horn
tog stadigt fotspjärn i mörkret och hastigt lät skotet
gå genom sina svidande händer med ett enda
rundslag om knapet.
Medan allt detta jämte många andra ljud,
roddar-nes skrik och Borckmans rytande, bombarderade Jerrys
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
