Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
en hund skall veta varifrån de idéer komma som egga
honom till bestämda handlingar med bestämda syften.
Så var det med Jerry. Just som han skulle till
att tjuta kände han att idén, en helt annan idé, fanns
där allra längst in i hans medvetande. Han lydde
idén som en marionett lyder trådarna och rusade
genast akterut för att ta rätt på styrmannen.
Han hade något han ville be Borckman om.
Borckman var också en tvåbent vit gud. Borckman kunde
lätt lyfta honom utför den branta stegen, som utan
hjälp var ett tabu för honom, någonting förbjudet
vars överträdelse innebar olycka. Men Borckman
hade mycket litet av det slags kärlek som är
förståelse. Och Borckman hade bråttom. Utom att han
skulle övervaka manövrerna, ge order till
rorgänga-ren och se till att besättningen spolade däcket och
polerade mässingen, hade han oupphörligt små
ärenden till en stulen whiskybutelj av kaptenens, som
han hade stuvat ner i tomrummet mellan de båda
jamssäckarna på däck akter om mesanmasten.
Borckman var på väg att ta sig ännu en klunk,
sedan han barskt hotat att prygla negern vid ratten
gul och blå om han styrde galet, då Jerry dök upp
framför honom och spärrade vägen till det
efterlängtade målet. Men Jerry blockerade honom ej som
han t. ex. skulle ha blockerat Lerumie. Han visade
ej tänderna och reste ej borst. I stället var han idel
bönfallande fromhet och beskedlighet, och fastän han
saknade talets gåva, talade han med hela sin kropp,
från den viftande svansen och de krumbuktande si-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
