Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
drig till det yttersta. Sina angrepp emot vildhunden
hade han företagit mera av lust att braka och föra
väsen än av något begär att tyrannisera. Men
gentemot en överlägsen, en tvåbent vit gud som
Borckman, gällde det att behärska sig och tygla sina
naturliga impulser. Han ville ej leka samma lek med
styrmannen som han med sådan förtjusning lekte
med kaptenen, ty han hade aldrig känt en liknande
sympati för styrmannen, fastän han också var en
tvåbent vit gud.
Och ändå var Jerry idel blidhet. Han kom
tillbaka och försökte därvid härma den galopperande
hänryckning varmed han brukade rusa bort till
kaptenen. Han spelade faktiskt teater, ansträngde sig att
göra något som han icke hade lust till. Han
låtsades leka och uppgav morrande läten, som dock ej
verkade naturliga.
Han viftade godmodigt och vänligt på svansen och
morrade med lekfullt ursinne, men styrmannen var
ej mera drucken än att han märkte skillnaden och fick
en obestämd föreställning om att han var föremål
för teaterspel och hyckleri. Jerry hycklade — av
taktfull hänsyn. Borckman i sitt rus genomskådade
hyckleriet men förstod ej den goda
bevekelsegrun-den. Han blev ögonblickligen fiendtligt stämd.
Glömmande att han själv ej var stort bättre än ett djur,
gick han ut ifrån att han här hade framför sig ett
djur som han kunde leka med på samma
kamratlika sätt som kaptenen.
Krig var oundvikligt — icke först för Jerry, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
