Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
för Borckman. Borckman kände djurets låga drift
att visa sig som herre över detta fyrbenta djur. Jerry
kände sig gripas i kinder och käkar ännu hårdare
än förut, och med stegrad våldsamhet slungades han
ett längre stycke nedåt däcket, som då vindstyrkan
tilltog hade blivit en hal och brant sluttande vägg.
Han kom tillbaka, klättrade med häftig
ansträngning uppför sluttningen som gav honom föga
fotfäste; han kom tillbaka ej längre med oskickligt
spelat raseri, utan driven av ett begynnande verkligt
raseri. Det visste han icke. Om han tänkte alls,
hade han en förnimmelse av att han lekte samma
lek som med kaptenen. Med ett ord, han
intresserade sig för leken, men på ett helt annat sätt än då
det gällt kaptenen.
Denna gång nafsade hans tänder fortare och med
fiendtligare avsikt efter händerna som grepo honom i
käkarna, och då han missade, slängdes han utför den
hala sluttningen våldsammare och längre än förut.
Men styrmannen, som var människa om också
berusad, märkte förändringen i Jerrys angrepp innan Jerry
själv hade någon aning om att det var annorlunda.
Och Borckman icke allenast märkte den, utan den
blev också en sporre som drev honom tillbaka till
djurets ståndpunkt och till att slåss med denna valp
som en man från urtiden under liknande eggande
omständigheter skulle ha slagits med den första
vargunge han dragit ut från lyan i stenröset.
Jerry kunde också gå lika långt tillbaka i tiden.
Hans förfäder hade varit irländska varghundar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
