Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
långt innan dess hade deras förfäder varit vargar.
Tonen i Jerrys morrning blev en annan. Det aldrig
glömda, outplånliga förflutna hamrade på
stämbanden i hans strupe. Hans tänder blixtrade fientligt
och ville borra sig in så djupt som möjligt i
mannens hand. Jerry var i eld och lågor. Han hade
nästan lika fort som Borckman sjunkit tillbaka till
urtidens mörka och vilda råhet. Och denna gång
måttade hans tänder rätt, de sargade hud och kött
på insidan av Borckmans högra hand. Jerrys tänder
voro vassa nålar, och då Borckman fick tag om hans
käftar, slungade han bort honom med sådan kraft,
att han nästan dunsade emot Arangis låga reling
innan han lyckades få fotfäste på däcket.
Då van Horn slutat ordna och reparera den med
explosiva ämnen fyllda lådan under styrmannens koj,
klättrade han uppför trappan, fick se striden, stannade
och såg på helt lugnt.
Men han såg tvärsöver en miljon år, han såg två
galna varelser som hade slitit sig ur generationens
koppel och rusat tillbaka till urtidens mörker, innan
den ljusnande intelligensen hade omdanat ett sådant
primitivt liv till mjukare och hänsynsfullare former.
Vad som rörde sig i Borckmans nedärvda
hjärnvind-lingar rörde sig också i Jerrys. Tiden hade gått
baklänges för dem bägge. Tio tusen släktleds alla
ansträngningar och resultat voro utplånade, och striden
mellan Jerry och stymannen var en strid mellan
varghunden och vilden. Ingendera såg van Horn som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
