Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
krossade benpipor utan att dela med sig en bit ens
till sina bästa vänner.
Kunglig var han av naturen, genom uppfostran
och handlingar. Han förde sig med kunglig
självmedvetenhet. Han såg kunglig ut — som en
ståtlig hingst eller ett lejon kunna se kungliga ut på en
tavla. Han var ett grant djur, en skuggbild av de
majestätiska erövrare och regenter som —
högre upp på utvecklingens skala — ha uppträdt i
andra tidevarv och på andra orter. Hans sätt att
föra sin kropp, sitt bröst och sitt huvud var
kungligt. Kungligt var hans sätt att se likgiltigt och
oförsynt med sina ögon under tunga ögonlock.
Kungligt modig var han i detta ögonblick på
Arangi, fastän han visste att han gick på dynamit.
Han hade för iänge sedan gjort den bittra
erfarenheten att varje vit man själv var lika mycket dyna-
mit som det hemlighetsfulla dödsspridande
kastvapen han ibland använde. Som liten gosse hade han
varit med på en av kanoterna som angrepo
sandel-träkuttern — den hade till och med varit mindre
än Arangi. Han kunde aldrig glömma detta
mysterium. Två av de tre vita männen hade han sett
dödas på däcket och deras huvuden huggas av. Den
tredje hade, alltjämt kämpande, för endast en minut
sedan tagit sin tillflykt under däck. Så hade
kuttern med alla sina skatter av bandjärn, tobak, knivar
och kalikå flugit i luften och fallit ner i sjön i form
av små smulor, förvandlats till ingenting. Det hade
varit dynamit — det hemlighetsfulla. Och han, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
