Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
som ingen dödlig kan lösa. Ingen, som fått sin
ryggmärg sålunda avskuren, har någonsin med ett ord
eller en viskning meddelat sina känslor och intryck.
Lika hastigt som yxan huggit till sjönk Borckman
helt tyst och slappt samman på däcket. Han
ragg-lade ej, sprattlade ej. Han föll ihop som en
plötsligt tömd luftsäck, som en hastigt genomstungen
blåsa. Buteljen föll ur hans döda hand ner på
jamssäckarna utan att gå sönder, men dess innehåll
porlade småningom ner på däck.
Alltsammans hade gått så fort, att det första skottet
från Tambis gevär bommade på kvinnan, innan
Borckman riktigt hade sjunkit omkull. Det blev ej tid
till något nytt skott, ty kvinnan slängde bort
toma-hawken, höll barnet med bägge händerna, rusade till
relingen och hoppade överbord, så att den kanot,
som råkade befinna sig under henne, kapsejsade.
Nu kom det en massa händelser på en gång. Från
kanoterna på bägge sidorna om fartyget höjde sig en
glittrande, blänkande svärm av pärlemorskaftade
to-mahawker, som lades i de väntande Somomännens
händer på däck, medan kvinnorna på däck hukade
sig ner och gledo ut ur trängseln. I detsamma som
den kvinna som hade dödat Borckman hoppade över
relingen, lutade Lerumie sig ner efter tomahawken, som
hon tappat, och Jerry, som förstod att här skulle bli
blodigt krig, högg tänderna i handen som räckte sig
efter tomahawken. Lerumie reste sig och gav i ett
starkt tjut uttryck åt allt det raseri och hat till
valpen, som han samlat på i månader. Och då han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
