Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
och lurade på de snövita näbbiga kakadororna, de ilskna
fiskljusarna, de tungt flygande vråkarna, loryfåglarna och
kungsfiskarna och de löjligt pratsjuka dvärgpapegojorna.
Tre gånger mötte han utanför Somos gränser de
små svarta bushmännen, som voro mera lika spöken
än människor, så ljudlösa och omärkliga voro de,
och som, där de stodo på lur där vildsvinen
brukade ha sin gång, bommade på honom med sina
spjut vid alla dessa tre märkliga tillfällen. Liksom
av skogsråttorna lärde han sig av dessa tvåbenta
kringsmygare i djungelskymningen att vara försiktig.
Han hade ej slagits med dem, fastän de försökt
träffa honom med sina spjut. Han kom snart under
fund med att detta var ett annat slags människor än
Somofolket, att hans tabu ej sträckte sig till dem
och att de i sitt slag voro tvåbenta gudar som buro
i sina händer en flygande död som nådde längre
än deras händer och slog en bro över avstånden.
Jerry strövade icke allenast omkring i djungeln
utan också i byn. Ingen plats var helig för honom.
I djävulshusen, där män och kvinnor krälade
skräckslagna och darrande inför det hemlighetsfulla, gick
han styvbent och med rest ragg, ty där hängde
färska skallar — huvuden som hans ögon och skarpa
väderkorn igenkände som tillhörande de svarta han
förr känt ombord på Arangi. I det största
djävuls-huset träffade han på Borckmans huvud och morrade
åt det utan att få svar, ty han mindes den strid han
utkämpat med den druckne styrmannen på Arangis
däck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
