Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
De närmaste trettio timmarna blevo svåra för Jerry.
Det hade genast spridt sig ett rykte att hans tabu
var upphävd, och ingen av männen eller gossarna
var nog lumpen att visa honom någon vördnad.
Ända till mörkrets inbrott hade han omkring sig en
krets av människor, som plågade och retades med
honom. De orerade vidt och bredt om hans fall,
gjorde narr av honom, puffade föraktligt till honom
med fotterna, grävde en grop i sanden och lade ner
honom på rygg där, så att han inte skulle kunna
rulla sig ur den, och med alla fyra benen i vädret
på ett högst nesligt sätt.
Och allt vad han kunde göra var att morra och
rasa över sin hjälplöshet. Ty han ville ej som de
andra hundarna tjuta eller jämra sig. Han var nu
årsgammal, han hade mognat betydligt under de sista
sex månaderna, och det låg i blodet hos hans ras
att vara orädd och stoisk. Och hans vita husbönder
hade visserligen redan förut lärt honom att hata och
förakta negrer, men under dessa trettio timmar blev
hans hat ännu bittrare oeh outrotligare.
Hans plågoandar ryggade ej tillbaka för
någonting. De gingo till och med efter vildhunden och
hetsade honom på Jerry. Men det stred emot
vildhundens natur att angripa en fiende som ej kunde
röra sig, även om denna fiende var Jerry som så
ofta hade tyranniserat honom och kastat omkull honom
på däck. Om Jerry,t. ex. med ett brutet ben, ännu haft
kvar sin förmåga att röra sig, skulle han ha klått upp
honom, kanske bitit ihjäl honom. Men denna ytterliga
14. Jerry.
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
