Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
Jerrys solstekta kropp i vattnet, men så att han höll
huvudet över ytan, gned in vattnet i hans torra skinn
och lät honom ligga där i några härliga minuter.
Från bäcken till Nalasus hus, ett långt stycke, bar
Nalasu honom fortfarande med bundna ben, ehuru
ej med huvudet nedåt, utan tryckt mot sitt bröst med
ena armen. Det var hans mening att få hunden att
fatta tillgivenhet för honom. Ty Nalasu, som suttit
i mörker och ensamhet i många år, hade tänkt mycket
mera om den omgivande världen och kände långt
bättre till den än om han kunnat se den. För sina
särskilda ändamål behövde han en hund. Han hade
försökt flera busklandshundar, men de hade visat sig
föga värdera hans godhet och hade alltid sprungit
sin väg. Den siste hade stannat längst, emedan han
hade behandlat den med ännu större vänlighet än de
andra, men den hade i alla händelser sprungit bort
innan han hunnit dressera den för sitt ändamål. Men
den vite masterns hund var annorlunda, hade han
hört. Den sprang aldrig sin väg av fruktan, ty den
påstods vara klokare än Somohundarna.
Lamais uppfinning att binda Jerry vid en käpp
hade blivit omtalad i byn, och nu blev Jerry åter
bunden vid en käpp i Nalasus hus. Men inte på
samma sätt. Icke en enda gång blev den blinde
mannen otålig, medan han dagligen tillbragte timmar
med att sitta nedhukad framför Jerry och smeka
honom. Även om han icke gjort detta, skulle Jerry,
som åt hans mat och började bli van vid att byta
om husbönder, ha erkänt Nalasu som sin herre. Dess-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
