Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
yttersta intet. Hela den värld han hade framför sig
tycktes dömd att förintas. Livet vinkade endast
annorstädes på de höga bergen och i de avlägsna
buskskogarna, dit stammen redan tagit sin tillflykt.
Han var trogen mot sin havskust och sin husbonde
som han lydt så länge, fastän han var neger, som
hade födt honom så länge och för vilken han hyst
verklig tillgivenhet. Men denne husbonde fanns ej
längre till.
Jerry tog till flykten, men han gjorde sig ingen
brådska. En stund morrade han på varje
granatsmäll i luften och varje granatexplosion i
busksko-gen. Men fastän de fortfarande retade honom, lade
sig dock efter en stund hans nackhår och han
varken morrade eller visade tänderna.
Och då han skildes från vad som varit och som nu
ej längre fanns till, tjöt han ej och galopperade som
negerhundarna gjorde. I stället travade han
takt-mässigt och värdigt framåt vägen. Då han kom ut
på stora vägen var den ödslig. Den sista flyktingen
hade försvunnit. Vägen, som alltid varit trafikerad
från gryningen till mörkrets inbrott och som han så
nyligen sett myllrande av människor, gjorde nu i
sin tomhet ett djupt intryck på honom av alltings
förgänglighet i denna förgängliga värld. Han slog
sig därför ej ned under det stora pisangträdet utan
travade vidare ett långt stycke bakom stammens
efter-trupp.
Hans väderkorn berättade för honom de närmare
detaljerna under flykten. Blott en enda gång träf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
