Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Inledning - Ingmarssönerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man, och ingenting är det, som förströr, annat än kråkorna,
som vandra fram över plöjslorna och plocka efter mask.
Karlen tyckte, att tankarna tillkommo så lätt inne i hans
huvud, som om någon hade viskat dem i hans öra. Och
eftersom han sällan kunde tänka så redigt och snabbt som
denna dag, blev han glad och upplivad av det. Han började
tycka, att han gjorde sig onödiga bekymmer, han sade till
sig själv, att ingen begärde av honom, att han skulle störta
sig i olycka.
Han tänkte, att om hans far hade levat nu, skulle han
ha frågat honom om detta, såsom han hade brukat fråga
honom till råds i alla svåra saker. Han blev otålig över
att inte fadern var till hands, så att han kunde få spörja
honom.
— Visste jag bara vägen, sade han och började le och
glädjas åt tanken, så skulle jag nog gå till honom. Jag
undrar vad Stor Ingmar skulle säga, om jag en vacker dag
komme vandrande till honom. Jag tänker han sitter på en
stor gård med många åkrar och ängar och stora hus och
stor, brun boskap, ingen svart och ingen brokig, såsom han
ville ha det här nere. När jag så kommer in i storstugan . ..
Plöjaren stannade med ens mittpå åkern. Han såg upp
och skrattade. De här tankarna gjorde honom ett otroligt
nöje, och de löpte i väg med honom, så att han knappt
visste om han var kvar på jorden. Han tyckte, att han
helt hastigt hade kommit ända upp till sin gamla far i
himlen.
— När jag så kommer in i storstugan, fortfor han, sitter
där fullt av bondkarlar kring väggarna, som alla har grårött
hår och vita ögonbryn och stor underläpp och är så lika
far, som ett bär är likt ett annat. När jag får se, att det är
så mycket folk där, så blir jag blyg och stannar nere vid
dörren. Men far sitter högst oppe vid bordet, och så fort
han får se mig, säger han: "Välkommen du, Lill Ingmar
Ingmarsson!" Och så kommer far ner till mig. — "Jag
skulle allt vilja tala ett par ord med er, far", säger jag,
"men här är så många främmande." — "Å, det är bara
släkten", säger far, "de här karlarna har alla bott på Ingmars-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
