Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Förra avdelningen - Hos skolmästarns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
friskt mod lägga grund till ett skolhus, så stort som halva
socknen.
Modern hade också hört stegen i förstugan. Hon reste
sig och sköt fram till spisen en gammal länstol. I detsamma
vände hon sig till sin man:
— Ska du säga det till honom nu i kväll?
— Ja, svarade skolmästarn, så snart jag kan komma åt.
Kyrkoherden kom nu in, frusen och förblåst och glad att
få sitta vid brasan i ett varmt rum. Han var mycket
språksam som vanligt. Man kunde i själva verket aldrig finna
en angenämare man än kyrkoherden, när han kom in så
där för att språka om smått och stort. Han talade ofantligt
lätt och dristigt om allt, som hörde denna världen till, man
skulle inte kunna tro, att det var samme man, som hade så
svårt att predika. Men talade man med honom om andliga
ting, blev han röd i ansiktet, sökte länge efter orden och
sade aldrig något, som var av vikt. Det enda kunde vara,
ifall han fick tala om hur Gud styr.
Bäst nu kyrkoherden satt där, vände sig skolmästarn till
honom och sade mycket glatt:
— Nu ska jag tala om för kyrkoherden, att jag ska bygga
ett missionshus.
Prästen blev alldeles blek, han riktigt sjönk ihop i
länstolen, som mor Stina hade flyttat fram åt honom.
— Vad säger Storm? sade han. Ska här byggas
missionshus? Vad ska man då med kyrkan och mig? Ska vi bort, vi?
— Kyrkan och kyrkoherden behövs nog ändå, sade
skolmästarn tvärsäkert. Missionshuset ska stödja kyrkan, det är
min mening. Det drar så många irrlärare kring landet,
att kyrkan visserligen behöver hjälp.
— Jag trodde, att Storm var min vän, sade prästen med
bedrövlig rost.
For ett par ögonblick sedan hade han kommit in trygg
och glad, nu hade han på en gång fallit tillsammans så,
att det nästan såg ut, som om det vore förbi med honom.
Skolmästarn förstod mycket väl varför kyrkoherden blev
så förtvivlad. Han liksom alla andra visste, att kyrkoherden
en gång hade haft ett mycket gott läshuvud, men att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
