Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Förra avdelningen - Karin Ingmarsdotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mer. Han hade varit gift och omgift och var nu änkling
på nytt.
När Berger Sven Persson kom körande, kunde Halvor inte
sitta stilla längre. Han började gå framåt vägen, och snart
var han över bron och på den sidan älven, där
Ingmarsgården låg.
— Jag skulle nog vilja veta vart alla dessa kärrorna har
kört i väg, sade han. Han gick efter spåren, så småningom
blev han allt ivrigare och ivrigare. Jag vet, att detta är
dumt, sade han. Han tänkte på mor Stinas varning. Jag ska
bara gå opp till gårdsledet och se vad de tar sig till där
oppe.
Berger Sven Persson och ett par andra karlar sutto i
storstugan på Ingmarsgården och drucko kaffe. Ingmar
Ingmarsson, som alltjämt bodde kvar i skolan, var hemma över
söndagen. Han satt med vid bordet och fick vara värd, för
Karin var inte inne. Hon hade ursäktat sig med att hon
hade göromål i köket, eftersom alla pigorna hade gått ner
till missionssalen för att höra skolmästarn.
Det var dödtråkigt i stugan, alla drucko sitt kaffe utan
att säga något. Friarna voro nästan obekanta med varandra,
och var och en vaktade på något tillfälle att få gå ut i
köket och tala ensam med Karin.
Så gick dörren upp, och ännu en främmande steg in.
Ingmar Ingmarsson gick emot honom och tog honom fram
till bordet.
— Det är Tims Halvor Halvorsson, sade han till Berger
Sven Persson.
Sven Persson reste sig inte, han hälsade endast genom
att göra en liten svängning med handen och sade i litet
skämtande ton:
— Det var ju roligt att få råka en så beryktad man.
Ingmar Ingmarsson sköt fram en stol åt Halvor och gjorde
sådant buller, att Halvor inte behövde svara.
Alla friarna blevo pratsamma och stortaliga från det
ögonblick Halvor kom. De började berömma och
understödja varandra, det var, som hade de kommit överens om
att hålla ihop, tills de hade fått Halvor ur spelet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
