Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Förra avdelningen - Karin Ingmarsdotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karin stod röd som blod och hällde i kaffe. Nu sade hon
ursäktande:
— Berger Sven Persson och ni andra får hålla till godo
med bara kaffe, vi bjuder ingen spirituosa numera här i
gården.
— Ja, det bestås inte heller hemma hos mig, sade
häradsdomarn. Inspektören och gästgivarn tego, men de förstodo,
att Sven Persson hade vunnit en stor fördel. Häradsdomarn
började genast tala om nykterheten och dess nytta. Karin
stod kvar och hörde på, hon instämde i allt han sade. Bonden
såg klart, att detta var det sätt, varpå hon kunde vinnas, och
bredde ut sig med stor vidlyftighet om brännvin och
dryckenskap. Karin kände igen alla de tysta tankar hon hade haft
om saken under dessa sista år och blev glad att finna dem
delade av en så mäktig och klok man.
Mittunder samtalet såg häradsdomarn över till Halvor.
Denne satt mulen och butter, koppen stod orörd framför
honom. "Ja, visst är det hårt för honom", tänkte Berger
Sven Persson, "framför allt, om det är sant, som folk säger,
att han hjälpte Eljas på väg en smula. Egentligen var det
ju en bra gärning att befria Karin från den förfärliga
människan." Och eftersom han tyckte, att han nästan hade
vunnet spel, kände han sig vänligt stämd mot Halvor. Han
fattade kaffekoppen, sträckte fram den och sade:
— Skål, Halvor! Du har säkert varit Karin här en god
hjälp vid att sköta om den uslingen, som hon har varit gift
med.
Halvor blev sittande stilla, stirrade honom rätt i ansiktet
och undrade hur han skulle ta detta. Men inspektören brast
åter ut i skratt.
— Ja, en god hjälp, skrattade han, en riktigt god hjälp.
Gästgivarsonen smålog och upprepade:
— Ja, ja, en riktigt god hjälp.
Innan de hade skrattat ut, var Karin borta, utgliden som
en skugga genom köksdörren.
Karin stannade innanför dörren, inte längre bort, än att
hon kunde höra allt, som sades i storstugan. Hon var ledsen
och förtvivlad över att Halvor hade kommit så alldeles för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
