Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Förra avdelningen - Den vilda jakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
när det var alldeles inpå dem, böjde alla ner sina huvuden
och drogo in skuldrorna. "Det krossar oss", tänkte de, "det
krossar oss."
Men vad de kände, var inte så mycket dödsfruktan som
fasan för att det kunde vara avgrundsfursten, som drog
fram genom natten med all sin makt. Det, som skrämde
mest, var detta, att de mittunder larmet hörde skrik och
klagolåt. Det väste och ven, det skrattade och tjöt, det
gnisslade och pep. När det, som nyss förnams som en stor
åska, nu var alldeles framme och inpå dem, hörde de, att
det bestod av jämmer och hot, av gråt och ilska, av
skrällande hornlåt, av sprakande eld, av gastars tjut, av
djävlars hånskratt, av stora vingars susning.
De kände, att allt ont i avgrunden var lössläppt denna
natt och kom störtande över dem.
Hela marken darrade, och stugan vacklade ett ögonblick,
som om den skulle falla.
Det var, som om hästar togo sats över stugan och deras
hovar dånande slogo mot takåsen, som om gastar tjutande
foro förbi knutarna, som om läderlappar och uvar med
tunga vingslag störtade mot skorstenen.
Medan detta varade, lade någon sin arm om Gertruds liv
och drog henne ner på knä. Och hon hörde Ingmar viska:
— Vi ska falla på knä, Gertrud, och be Gud om hjälp.
Ögonblicket förut hade Gertrud trott, att hon skulle dö,
så förfärlig var den skräck, som hade gripit henne. "Det
gör mig ingenting, att jag ska dö", tänkte hon, "men det
gräsliga är, att det ondas makt är så över oss och inpå oss."
Men inte förr kände Gertrud Ingmars arm om sitt liv, än
hennes hjärta åter började slå, och den stela domningen
i hennes kropp upphörde. Hon tryckte sig tätt, tätt intill
honom. Bara han höll henne intill sig, var hon inte rädd.
Det var märkvärdigt. Han var väl rädd själv, men ändå
strömmade en sådan trygghet ut från honom.
Så äntligen avtog oväsendet, och de hörde det draga bort.
Det tog samma väg som hunden nyss, ner över
Långforsmyren och upp i skogshöjderna under Olofshättan.
Men likafullt förblev det stilla och tyst i Stark Ingmars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
