Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Förra avdelningen - Hellgum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ve, ve, ve över dem, som giva stenar i stället för bröd!
Ve, ve, ve över dem, som giva stenar i stället för bröd!
Karin kunde inte se den, som talade. Hon måste sitta
stilla, medan de andra rusade ut.
Sedan kom hennes husfolk och sade henne, att den, som
hade ropat, hade varit en hög, mörk man, som ingen kände.
Han och en vacker, ljus kvinna hade kommit åkande framåt
vägen i en skjutskärra mittunder föredraget. De hade stannat
och lyssnat, och just i samma ögonblick, som de skulle fara
vidare, hade mannen rest sig upp och talat.
Somliga hade tyckt sig känna igen kvinnan. Hon skulle
vara en av Stark Ingmars döttrar, som hade rest till Amerika
och blivit gift där, och karlen skulle då vara hennes man.
Men det var inte så lätt att känna igen den, som man hade
sett som ung tös i den vanliga sockendräkten, när hon kom
tillbaka vuxen och klädd i stadskläder.
Karin hade samma tankar om Dagson som den främmande.
Det kunde man märka därav, att hon aldrig mer for till
missionssalen.
Längre framåt sommaren, då en av baptisternas predikanter
kom till socknen och predikade och döpte, hörde hon honom,
och då frälsningsarmén även började hålla möten i kyrkbyn,
lät hon föra sig till ett av dessa.
En stor, andlig rörelse gick genom socknen. Vid alla
möten skedde väckelser och omvändelser. Alla människor
tycktes finna vad de trånade efter.
Men ingen av dem, som Karin hörde, kunde lära henne att
försona sig med den straffdom, som Gud hade låtit komma
över henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>