Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Senare avdelningen - L'Univers' undergång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom. Han tyckte om, att det var det rörliga, genomskinliga
vattnet, som vilade över honom, och inte mörk, tung,
kvävande kyrkogårdsmull.
"Det finns ingenting likt havet", tänkte han än en gång.
Men så började han fundera på något, som gjorde honom
orolig. Han undrade om hans själ skulle komma att ta skada
därav, att han vilade djupt nere i havet och inte hade
fått mottaga den sista smörjelsen. Han blev rädd, att den
aldrig skulle kunna leta sig upp till himmelen.
I detsamma skymtade ett svagt ljussken bortifrån fören,
där rummet smalnade av, och han reste sig och böjde sig
ut över hängmattan för att se varifrån det kom. Han märkte
snart, att ett par personer kommo bärande med brinnande
ljus. Han böjde sig allt längre och längre utöver för att få
syn på dem, som nalkades.
Kojerna hängde så tätt bredvid varandra och så nära
golvet, att om någon ville komma genom rummet utan att
stöta eller knuffa dem, som lågo och sovo, gjorde han bäst
i att krypa. Den gamle sjömannen undrade mycket vem det
kunde vara, som var i stånd att leta sig fram den vägen.
Snart såg han det. Det var två små korgossar, som höllo
var sitt vaxljus i handen. Han såg tydligt deras långa, svarta
kåpor och deras tätklippta huvuden.
Sjömannen blev alls inte förvånad. Han tänkte endast, att
det var helt naturligt, att de där, som voro så små, kunde
gä med brinnande ljus under kojerna.
"Jag undrar om de har en präst i följe", tänkte han.
Genast hörde han pinglandet av en liten gäll klocka och
såg, att någon kom efter dem. Men det var ingen präst, utan
en gammal gumma, som inte var mycket högre än
korgossarna.
Han tyckte sig känna igen gumman.
— Det måtte vara mor, sade han. Jag har aldrig sett
någon mindre än mor. Och ingen annan än mor kunde smyga
fram så där stilla och tyst utan att väcka folket.
Han såg, att modern över sin svarta klänning bar en lång
tröja av vit linong, kantad med vita spetsar, just en sådan,
som prästerna bruka. I handen höll hon den stora mässboken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
