Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Senare avdelningen - L'Univers' undergång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I början tycktes ingen lägga märke till honom, men snart
såg han, att en stor, rödskäggig karl började vinka åt
honom.
— Kom hitöver, pojke! ropade karlen och sprang fram
till relingen. Ångbåten sjunker.
Den lille gossen tänkte inte ett ögonblick på att gå över
till seglaren. Han skrek så högt han kunde, att de
skeppsbrutna borde rädda sig över på L’Univers.
De andra karlarna, som befunno sig ombord på seglaren,
arbetade med stänger och båtshakar för att komma loss från
ångaren, men den rödskäggige tycktes ha fattat ett
besynnerligt medlidande med den lille kajutvakten. Han satte
händerna som en lur för munnen och ropade:
— Kom hitöver, kom hitöver!
Den lille stod ömklig och frysande på däcket i sin tunna
skjorta. Han stampade med sin bara fot och knöt näven åt
skeppsfolket, därför att det inte ville lyssna till honom och
äntra upp på ångaren. En så stor ångbåt som L’Univers med
sexhundra passagerare och tvåhundra mans besättning kunde
ju omöjligen förgås. Och han såg ju, att både matroserna
och kaptenen voro lika lugna som han själv.
Plötsligen tog den rödskäggige upp en båtshake. Han
sträckte den mot gossen, högg tag i hans skjorta och ville
släpa honom över till seglaren. Han drog honom så långt
fram som till relingen, men där lyckades det kajutvakten
att slita sig lös. Han ville inte låta sig släpas över på det
främmande fartyget, som skulle förgås.
Strax därpå hördes ett nytt förfärligt brak. Det var
seglarens bogspröt, som brast, och därmed blevo de båda
fartygen klara från varandra. Då ångaren rusade bort, såg
gossen det grova bogsprötet hänga brutet i seglarens för, han
såg också hela skyar av segel störta ner över besättningen.
Men ångaren gick för full maskin, och den främmande
båten skymdes bort av dimman. Det sista gossen såg var
hur karlarna började arbeta sig fram ur segelhoparna.
Därpå försvann seglaren så fullständigt, som hade den
glidit bort bakom en mur. "Den är redan sjunken", tänkte
gossen, och han stod och lyssnade efter nödropen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
