Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Senare avdelningen - Hellgums brev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att deras samfund skulle blomstra upp på nytt, de tänkte
på härligheten av att vara kallade till Guds stad.
Kallelsen hade kommit till de flesta, men den hade inte
nått fram till Halvor Halvorsson. Han kämpade hårt i bön,
och han ängslades och tänkte: "Gud vill inte kalla mig,
som han har kallat de övriga. Han ser, att jag älskar mina
åkrar och mina ängar mer än hans ord. Jag är inte värdig."
Karin Ingmarsdotter gick fram till Halvor och lade sin
hand på hans panna.
— Du ska vara stilla, Halvor, och lyssna i stillhet.
Halvor knäppte sina båda händer samman så häftigt, att
lederna knakade.
— Kanske Gud inte håller mig värdig att fara, sade han.
— Jo, Halvor, du får fara, men du ska vara stilla, sade
Karin. Hon föll på knä bredvid honom och lade sin arm
om hans liv. Lyssna nu stilla, Halvor, och utan fruktan!
Om ett par ögonblick försvann spänningen ur hans drag.
— Jag hör, jag hör något långt borta.
— Det är änglaharporna, som går före Guds röst, sade
hustrun. Var nu riktigt stilla, Halvor! Hon tryckte sig än
närmare intill honom, såsom hon aldrig förr hade gjort
i andras närvaro.
— Ack, sade han och slog ihop händerna, nu hörde jag
det! Det sade till mig så högt, att det dånade i mina öron:
’Du ska fara till min heliga stad, Jerusalem!’ Har ni alla
hört det på samma sätt?
— Ja, ja, ropade de, vi har alla hört det.
Men nu började gamla gumman Eva Gunnarsdotter att
jämra sig.
— Jag har ingenting hört. Jag får inte följa er. Jag är
Lots hustru, jag får inte följa på flykten. Jag måste stå
kvar och bli förvandlad till en saltstod.
Hon grät av ängslan, och Hellgumianerna samlades
omkring henne för att bedja. Men hon hörde fortfarande
ingenting, och hennes ängslan blev förfärande.
— Jag kan ingenting höra, sade hon, men ni måste ta
mig med i alla fall. Ni får inte lämna mig kvar, ni får inte
låta mig fördränkas i svavelfloden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
