Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Senare avdelningen - Auktionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men i själva verket var hon mycket för nyfiken att få veta
hur det skulle gå med gården för att vända om.
Så snart som det hade blivit bekant, att gården skulle
säljas, hade Ingmar försökt att få köpa den. Men Ingmar
hade inte mer än omkring sextusen kronor, och Halvor hade
blivit bjuden tjugufemtusen av det stora sågverksbolaget,
som ägde Bergsåna bruk. Ingmar hade lyckats låna ihop
pengar, så att han hade kunnat bjuda lika stor summa, men
då hade bolaget höjt sitt anbud till trettiotusen, och så stor
skuld hade inte Ingmar vågat dra över sig.
Det bekymmersamma härvidlag var inte blott, att gården
på detta sätt skulle gå ur släkten för alltid, ty det stora
bolaget sålde aldrig något, som det en gång hade förvärvat,
utan därtill kom, att det ingalunda var troligt, att bolaget
skulle låta Ingmar arrendera sågen i Långforsen, och i så
fall bleve han utan levebröd.
Inte kunde han tänka på att gifta sig med Gertrud till
hösten, såsom meningen hade varit. Han skulle kanske till
och med få lov att resa bort för att söka arbete.
Mor Stina var inte blid i hågen mot Karin och Halvor,
när hon tänkte på detta.
— Det vill jag innerligt hoppas, sade hon för sig själv,
att inte Karin Ingmarsdotter må komma och tala vid mig,
för då kan jag inte låta bli att säga henne hur illa hon
handlar mot Ingmar. Jag kan inte underlåta att säga henne,
att det ändå i grunden är hennes fel, att inte Ingmar redan
nu äger gården.
Väl har jag hört sägas, att de behöver omåttligt med
pengar för sin resa, men det är helt förunderligt, att Karin
kan ha hjärta att sälja den gamla gården till ett bolag,
som bara hugger ner skogen och låter lantbruket gå vind
för våg.
Det fanns en till utom bolaget, som ville köpa gården,
och det var den rike häradsdomarn Berger Sven Persson.
Och detta vore det lyckligaste för Ingmar, ty Sven Persson
var en ädelmodig man och skulle helt säkert inte neka
honom att arrendera sågen.
"Sven Persson glömmer nog inte, att han har gått här på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
