Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Senare avdelningen - Gertrud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När hon låg och rensade bort ogräs ur trädgårdssängarna,
lyfte hon huvudet gång på gång, för att hon skulle få se
honom på långt håll, om han ginge på vägen, och hinna
fly undan.
Hon tänkte med bitterhet på att Ingmar var alltför väl
känd där i gården. Hennes hund skulle inte skälla, om han
komme, och hennes duvor, som trippade på sandgången,
skulle inte fly undan för honom och varna henne med sina
smällande vingslag.
Denna Gertruds rädsla avtog inte, snarare förvärrades den
dag från dag. All hennes sorg hade förbytt sig till skräck.
Och hennes styrka att strida emot blev allt mindre och
mindre. "Snart kommer den dag, då jag inte mer vågar mig
utom dörr", tänkte hon. "Jag blir nog besynnerlig och
folkskygg, om jag inte blir riktigt tokig."
— Gud, Gud, tag skräcken ifrån mig! bad Gertrud. Jag
ser på far och mor, att de redan tror, att jag inte är riktigt
klok. Jag ser, att alla jag möter också tror det. Å, Herre
Gud, hjälp mig!
Mittunder det att denna skräck var som störst, hände det,
att Gertrud en natt hade en märkvärdig dröm.
Hon tyckte, att hon en middagsstund gick med stävan på
armen for att mjölka. Korna betade i en hage, som låg långt
borta i skogsbrynet, och hon gick dit på smala stigar, som
löpte fram på dikeskanter och åkerrenar. Hon tyckte, att
hon hade svårt för att gå; hon var så trött och svag, att hon
knappast kunde flytta fötterna.
— Vad är det åt mig, varför har jag så svårt för att gå?
frågade hon i drömmen. Och hon svarade sig själv och sade:
— Du är så trött, därför att du går och släpar på en så
tung sorg.
Äntligen tyckte hon sig vara framme vid hagen, men när
hon kom in där, kunde hon inte se korna. Hon blev mycket
ängslig, gick och sökte dem överallt, där de brukade
uppehålla sig, men hon fann dem varken bakom gransnåret eller
vid bäcken eller under björkarna.
Medan hon sökte, märkte hon, att det fanns ett hål i
gärdsgården på den sidan, som vette åt skogen. Hon tyckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
