Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Senare avdelningen - Den gamla prostinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trappan och ner i vagnen. Hon var så bräcklig, att man hade
en förnimmelse av att hon lika lätt kunde bli utsläckt som
en ljuslåga i stormväder.
När prostinnan satt, i vagnen, befallde hon, att man skulle
köra henne till Ingmarsgården.
Där uppe blevo de inte litet förvånade, då de sågo vem
det var som kom.
De gingo ut och lyfte henne ur vagnen, och hon kom in
i storstugan. Där inne voro flera Hellgumianer samlade. De
sutto till bords. Under dessa sista tider brukade de komma
tillsammans och förtära gemensamma torftiga måltider,
bestående av ris och te och andra lätta rätter för att
förbereda sig till den förestående ökenvandringen.
När prostinnan kom på tröskeln, stannade hon och såg
sig om i rummet. Några försökte tala till henne, men den
dagen hörde hon ingenting alls.
Hon höjde handen och sade med torr, hård röst, såsom
man ofta hör döva tala:
— Ni kommer inte mera till mig, därför har jag kommit
till er för att säga er, att ni inte ska fara till Jerusalem. Det
är en ond stad. Det var där, som de korsfäste vår frälsare.
Karin försökte svara henne, men hon hörde ingenting,
utan fortsatte:
— Det är en ond stad, det bor dåligt folk där. Det var
där, som de korsfäste Kristus.
— Jag kommer hit, fortfor hon, därför att detta har varit
ett gott hus. Ingmarsson har varit ett gott namn. Det har
alltid varit ett gott namn. Ni ska stanna i vår socken.
Så vände hon sig om och gick ut. Nu hade hon gjort sitt,
nu kunde hon få dö i ro. Detta var den sista handling, som
livet krävde av henne.
Karin Ingmarsdotter grät, sedan gamla prostinnan hade
rest.
— Det är törhända inte rätt, att vi far, sade hon. Men på
samma gång var hon glad åt att gamla prostinnan hade sagt:
"Det är ett gott namn. Det har alltid varit ett gott namn."
Detta var första och enda gången, som någon såg Karin
Ingmarsdotter tveksam inför det stora företaget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
