Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Senare avdelningen - Avresan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så länge som de bortdragande hade befunnit sig nere i
bygden, hade de haft så mycket att göra med att säga farväl
och sända avskedshälsningar, att de inte hade haft tid att
lägga märke till den främmande kärran, men där i
skogsdungen började alla ge akt på den.
Än körde den förbi alla andra kärror och for i spetsen
av tåget, än saktade den farten och lät alla andra åka före.
Kärran var ingenting annat än ett vanligt arbetsåkdon,
ett sådant, som brukas varje dag vid körslor. Men just
därför var det omöjligt att räkna ut vem den tillhörde. Ingen
kunde heller känna igen hästen.
Den kördes av en gammal man, som satt mycket krokig,
hade rynkiga händer och långt, vitt skägg. Honom kände
ingen, därpå var man alldeles säker.
Men bredvid honom satt en kvinna, som man tyckte att
man borde känna igen. Ingen kunde se hennes ansikte, ty
hon hade kastat en svart schal över huvudet och höll den
samman med händerna så väl. att inte ens en strimma av
ögonen syntes.
Många försökte att av hållningen och storleken gissa sig
till vem hon var, men var och en gissade på någon annan
än hans granne.
Nämndemans Gunhild sade genast:
— Det är min mor, men Israel Tomassons hustru påstod,
att det var hennes syster.
Det var nästan inte en enda av dem, som inte gjorde upp
för sig vem det var, som satt i kärran. Tims Halvor trodde,
att det var gamla gumman Eva Gunnarsdotter, som inte
hade fått följa dem till Jerusalem.
Kärran ledsagade dem hela vägen, men inte en enda gång
lyfte kvinnan schalen från ansiktet.
För somliga blev hon till någon, som de älskade, för
andra till någon, som de fruktade, för de flesta var det dock
så, att hon blev till någon, som de hade övergivit.
Flera gånger, då vägen var bred nog, gjorde de
främmande om detta att köra fram längs alla kärrorna och sä
hålla stilla för att låta dem köra förbi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
