Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Förra avdelningen - "Murar av guld och portar av bränt glas"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måste vända tillbaka till järnvägsstationen för att
komma under tak. Här fingo de sitta och vänta ett par
timmar, innan tåget avgick fram på eftermiddagen. Birger
blev allt sämre, men höll sig uppe och låtsade ingenting om.
Han satt vid ett fönster, och plötsligen fick han syn på
en lång rad av människor, som kommo vandrande förbi.
De sågo ut som bönder, de också. De hade rundklippt hår
och stora skägg, gråa långrockar och byxor, som voro
nerstoppade i de höga stövelskaften. Alla gingo med en käpp
över axeln, på vilken hängde ett litet knyte. Birger fick höra,
att detta var ryssar, som gjorde en vallfart till Palestina.
De hade kommit med ångbåt, men så snart som de hade
landstigit i Jaffa, gingo de till fots, därför att de ville färdas
genom landet på samma sätt som Kristus.
Birger blev mycket betänksam, när han hörde detta. Man
såg på honom, att han gärna hade velat följa exemplet.
— Så ska vi också göra en annan gång, sade han och
nickade till reskamraterna. Det ska bli mycket kärt att få
vandra i Herrens Jesu fotspår.
När tåget äntligen kom i gång och Birger satt i den heta
järnvägsvagnen, började hans huvud värka, som om det
skulle sprängas, och nu kunde det inte undvikas, att de
andra märkte, att han var sjuk. De frågade vad som fattades
honom, och Birger svarade, att han hade fått en smula
huvudvärk av hettan.
— Du, som är smed, skulle väl tåla vid hetta! sade
bönderna och skämtade med honom, för ingen hade den
minsta tanke på att han var allyarsamt sjuk.
Järnvägen förde dem nu först genom Jaffas trädgårdar
och sedan ut på Sarons slätt, som vid denna tid på året såg
lika öde ut som en öken. Det fanns nog människor i de
småstäder och byar, som voro strödda över slätten, men de
vågade sig knappast ut ur sina bostäder, så länge som solen
fanns uppe på himlen, för att inte bli fördärvade av hettan.
Och i alla händelser lämnade de aldrig byarna, där husens
väggar och några enstaka träd ändå gåvo dem en smula
skydd. Likaså omöjligt, som det var att finna en människa
ute på slätten, var det att där upptäcka ett grönt strå. Alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
