Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Förra avdelningen - Korsbäraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upplöste sig inte till en drömbild. Mannen med törnekronan
och korset stod tydligt skönjbar där uppe på den kullen,
som tros vara den rätta korsfästelseplatsen. Han blev
övernaturligt stor i det gröngråa månskenet, och det var nog
ingen av dalbönderna, som trodde, att det, som de sågo, var
något jordiskt och verkligt.
Men Hellgum, som också hade suttit ibland dem, skyndade
sig nu att upplysa dem om vem det var, som stod på kullen.
— Det där är en vansinnig stackare, sade han. Jag har
redan sett honom här i Jerusalem många gånger. Han tror,
att han bär Kristi kors och att han måste släpa på det, tills
han har funnit någon, som vill bära det i hans ställe.
Det var, som om ingen hade hört eller velat höra på vad
Hellgum sade. Allas blickar hängde fast vid mannen på
kullen. Han hade visat sig för dem på ett sådant sätt, att
de hade svårt att överge tanken, att det var något underbart
med hans framträdande.
Bullret, som de hade åstadkommit, när de hade skyndat
fram till takkanten, måste ha hörts ända upp till
korsbäraren. De sågo hur han vände sitt ansikte mot dem och
betraktade dem. Därpå grep han ivrigt efter sitt kors, hängde
det över ena skuldran och började stiga utför branten. Det
hördes hur han stönade under sin tunga börda och hur
korset skrapade mot den steniga marken.
Hellgum fortfor att berätta för dem hur den vansinnige
varje dag brukade genomströva Jerusalem och hur han
skyndade emot varje mötande, i ständig förhoppning att han
skulle råka den, som skulle avlösa honom. Men dalfolket
tog inte sina blickar från korsbäraren.
För ett ögonblick försvann han bland kullarna, men strax
efteråt syntes han nere på vägen, som förde till kolonien.
— Han kommer hit, han kommer hit! sade några, och
deras röster ljödo upprörda, som om de ännu inte hade fått
klart för sig, att det inte var Kristus, som kom vandrande
där nere.
— Ja, han gör så, sade Hellgum. Så snart han ser någon,
kommer han framstörtande, men han vänder strax, när han
märker, att det inte är den rätte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
