Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Förra avdelningen - På morgonrodnadens vingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att det såg ut, som om de knappast skulle ha krafter nog att
nå upp till de ryska gästhusen på höjden av backen.
Gertrud stannade och betraktade dem, medan de tågade
förbi. Det var idel bönder, och hon tyckte, att det var
märkvärdigt att se hur lika de voro folket där hemma, där de
vandrade fram i sina vadmalsrockar och stickade koftor.
"Det här är bestämt en hel socken, som har givit sig av på
en gång hit till Palestina", tänkte hon, medan hon stod och
betraktade dem. "Den där med glasögonen på näsan är
skolmästarn, och han med den tjocka käppen har en stor gård
och styr hela socken. Den där, som går så rak, är en gammal
soldat, och den figuren med de smala axlarna och de långa
händerna är sockenskräddarn."
Hon stod där i gott humör och satte enligt gammal vana
ihop små historier om det hon såg. "Den där gumman med
sidenduken på huvudet är rik", tänkte hon, "men hon har
inte kunnat komma hemifrån förrän på gamla dagar, därför
att hon först har måst gifta bort sina söner och döttrar
och uppfostra sina barnbarn. Och den gumman, som går
närmast henne och har ett så litet knyte i handen, är mycket
fattig. Hon är en av dem, som har måst sträva och spara
hela sitt liv för att få pengar till Jerusalemsfärden."
Det var nog att se dessa pilgrimer komma vandrande för
att tycka om dem. Fastän de voro så dammiga och
upphettade, sågo de nöjda och glada ut, inte en missbelåten
min syntes på något ansikte. "Vad de måtte vara fromma
och tåliga", tänkte Gertrud, "och vad de måtte älska Jesus,
eftersom de är så glada åt att få vandra i hans land, att de
inte tycks känna något lidande!"
I slutet av tåget kommo några, som voro alldeles utmattade
och endast förmådde släpa sig fram. Det var rörande att se
hur deras vänner och släktingar vände om och togo dem
vid handen för att hjälpa dem uppför backen. Men de, som
sågo allra eländigast ut, fingo gå ensamma. De tycktes vara
så illa däran, att ingen kände sig ha nog kraft att bistå dem.
Allra sist i skaran kom en flicka på sjutton år. Hon var
nästan den enda, som var ung, de övriga voro mestadels
gamla eller medelålders. När Gertrud fick syn på henne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
