Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Förra avdelningen - I Gehenna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något här ute inte var sig likt. Han såg upp och märkte,
att några karlar gingo ett stycke från vägen och arbetade
med att riva ner en mur. Halvor blev stående och betraktade
dem. Vad kunde det vara för en mur, som de revo? Hade
det varit en byggnad eller en inhägnad? Det borde väl vara
just där, som kyrkogården skulle ligga, eller hade han
kanske tagit av åt orätt håll?
Det dröjde ett par minuter, innan han kunde finna sig
till rätta, men så begrep han vad som hade skett. Det var
själva den höga kyrkogårdsmuren, som arbetarna hade
brutit ner.
Halvor försökte intala sig, att den hade blivit nerriven,
därför att meningen var att utvidga platsen eller att ersätta
muren med ett järnstaket. Han tänkte på att det säkert skulle
bli mindre fuktigt och kallt där inne, sedan muren hade
kommit bort. Men trots detta greps han av en så häftig
oro, att han började springa. "Bara de inte har gjort något
vid graven!" tänkte han. "Hon ligger ju alldeles under
muren, bara de inte har gjort något vid henne!"
Han var andlös, när han klättrade över murspillrorna och
kom in på begravningsplatsen. Äntligen var han så långt
kommen, att han kunde se hur det stod till där inne. I
detsamma kände han, att det skedde något galet med hans
hjärta. Det stannade plötsligt, så slog det ett par starka
slag, därpå stannade det igen. Det var likt ett urverk, som
går sönder.
Halvor fick lov att sätta sig ner på en sten, medan hjärtat
bråkade som värst. Så småningom började det arbeta som
förut, fast med tyngd och ansträngning.
— Å, jag lever nog, sade han sakta. Jag får nog leva.
Han tog mod till sig och såg in på begravningsplatsen
än en gång. Alla gravar stodo öppna, och kistorna, som
hade varit nersatta i dem, voro borta. På marken lågo ett
par skallar och kotor. De hade väl fallit ur några kistor,
som varit murkna. Alla gravhällarna hade blivit
sammanförda i ett hörn av kyrkogården.
— Å, Herre Gud, var har de gjort av de döda? utropade
Halvor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
