Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Förra avdelningen - Paradisbrunnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och avkylt, tyckte de, att det luktade unket och hade en
vedervärdig smak. Ett par av de sjuka, som hade försökt
att dricka det, fingo svåra plågor och klagade över att de
hade blivit förgiftade.
En förmiddag, då denna sjuklighet regerade som värst,
sutto några av bönderna i den smala skuggan utanför huset
och småpratade. De hade alla feber, det syntes på deras
avtärda ansikten och på deras ögon, som voro matta och
blodsprängda. Ingen av dem företog sig något arbete, de
rökte inte en gång ur sina små kritpipor.
Deras egentliga sysselsättning var att se upp till himlen,
som välvde sig klar och blå över deras huvuden. De höllo
den noggrannaste vakt, och inte den minsta sky, som steg
upp vid horisonten, undgick dem. De visste alla mycket väl,
att intet regn var att vänta förrän om ett par månader, men
så snart ett av de vita sommarmolnen höjde sig över
horisonten, inbillade de sig, att det kunde ske ett under och
att det snart skulle börja regna.
— Vem vet om inte Gud nu till sist vill hjälpa oss?
sade de.
Medan de med största vaksamhet följde molnets tillväxt
och färd uppåt himlen, började de tala med varandra om
hur det skulle vara att höra stora droppar smattra mot
väggar och fönster, att se vatten skvala ur takrännan och
flöda neråt vägen, medförande småsten och sand. De kommo
överens om att de inte skulle gå in under tak, om det började
regna, de skulle bara sitta stilla och låta vattnet strömma
ner över sig. De behövde känna sig genomdränkta av
vatten, de likaväl som den uttorkade marken.
Men när molnet hade seglat ett stycke uppåt himlen, kunde
de inte annat än märka, att det förminskades och liksom
smalt bort. Först var det de fjunlika kanterna, som förtärdes,
därpå började förstöringsarbetet inifrån, och det föll sönder
i tunna flikar och strimmor. Och om några ögonblick var
det alldeles försvunnet.
När bönderna inte mera sågo molnet, blevo de förtvivlade.
De gamla karlarna voro så kraftlösa av sjukdom, att de lade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
