Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Förra avdelningen - Paradisbrunnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en gång under en svår sommartorka gick in i den gamla
moskén för att hämta vatten. Han satte fast sitt ämbar vid
kroken på repet, som hängde över brunnen, och hissade
ner det. Men när ämbaret slog mot vattenytan, föll det av
kroken och blev liggande på botten av brunnen. Nu förstår
du väl, att mannen inte ville förlora sitt ämbar.
— Ja, det förstår jag ju, sade Betsy.
— Han skyndade också genast efter ett par andra
vattenbärare och lät dem hissa sig ner i den mörka brunnen.
Här reste sig Gertrud på armbågen och såg på Betsy med
sina feberstrålande ögon.
— Han gled mycket långt ner, förstår du, och ju djupare
han kom, desto mer förvånad blev han, för ett milt ljus
strömmade mot honom nerifrån brunnsbotten. Och när han
äntligen kände fast mark under fötterna, var vattnet
bortflutet, och i dess ställe utbredde sig där nere en härlig
trädgård. Sol och måne lyste där inte, men en svag dager
svävade över den, så att han kunde se den alldeles tydligt.
Det märkvärdigaste var, att det föreföll, som om allt där
nere skulle sova. Alla blommor stod med tillslutna kalkar,
bladen hängde hopvikna på träden, och gräset låg utsträckt
på marken. De härligaste träd stod lutade mot varandra
i sömn, och fåglarna satt orörliga i trädkronorna. Och
ingenting där nere var rött eller grönt, utan allt var grått
som aska, fastän du förstår, att det var mycket vackert
i alla fall.
Gertrud berättade mycket omständligt, liksom angelägen,
att Betsy skulle tro henne.
— Hur gick det då med den där karlen? frågade Betsy.
— Jo, han stod en stund och undrade vart han var
kommen, men så blev han rädd för att karlarna, som hade
hissat ner honom, skulle förlora tålamodet, om han dröjde
för länge. Men innan han lät hissa opp sig till jordytan,
gick han fram till det största och härligaste trädet, som
fanns i lustgården, och bröt av en kvist, som han tog
med sig.
— Jag tycker inte, att han borde ha gått så snart opp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
