Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Förra avdelningen - Paradisbrunnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och ropen tillkallar folk från alla håll. Från Omars moské
kommer den högste tempelföreståndaren rusande i stor
turban och rävskinnspäls, och från ingångarna kommer
barnungar, och från alla tempelplatsens hörn kommer
dagdrivare, som har legat där och sovit. Och jag ser ingenting
annat för mig än knutna nävar och skrikande munnar och
högt uppsträckta armar. Och det är ett virrvarr för mina
ögon av brunrandiga mantlar och svajande dräkter och röda
gördlar och gula tofflor, som stampar mot marken.
Gabriel kastade en blick på Gertrud, när han berättade
detta. Hon avbröt honom inte med frågor, men hon hörde på
med spändaste uppmärksamhet, och i sin ängslan hade hon
rest sig en smula från bädden.
— Jag förstår inte ett ord av vad de ropar till mig, kan
du veta, fortfor Gabriel, men jag begriper ju i alla fall,
att de är onda, därför att en kristen har vågat hämta vatten
ur paradisbrunnen.
Gertrud sjönk tillbaka på kudden alldeles blek.
— Ja, jag förstår nog, att du inte kan komma hem till
mig med något vatten, sade hon nästan tonlöst.
Gabriel ämnade just skildra hur han måste lämna ämbaren
i sticket och själv fly undan, men åter tänkte han på hur
våldsamt och grymt livet hade farit fram med en så mild
och vek varelse som Gertrud och kände, att åtminstone han
ville vara god emot henne. "Jag tror visst, att jag får ställa
det så, att det här paradisvattnet kommer hem till Gertrud
i alla fall", tänkte han.
— Tar de då vattnet ifrån dig? frågade Gertrud.
— Nej, till en början står de bara och skriker. De vet
väl inte rätt vad de vill.
Gabriel höll upp ett ögonblick, han visste inte alltför väl
själv hur han skulle reda ut härvan. Då kom Gertrud honom
till hjälp.
— Jag hoppades, att han, som satt och talade med sina
lärjungar, skulle rädda dig.
Gabriel drog ett djupt andetag.
— Nej, att du kunde gissa det! utbrast han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
