Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - Barbro Svensdotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nog tror jag, att man kan säga om dig, att du är
sund till kropp och själ, sade han.
Fram på våren var det, som hustrun fick barn. Hon hade
hållit sig tapper hela tiden och aldrig visat någon oro.
Ingmar trodde mången gång, att hon alldeles hade glömt det
där, som Stig hade berättat. Vad honom själv angick, så tordes
han efter det där samtalet inte gå upp i sin sorg såsom förut.
Han tänkte alltid på att han måste visa sig sådan, att hustrun
förstod, att han inte trodde på förbannelsen, som skulle
följa med henne. Han försökte sätta på sig ett förnöjt ansikte
hemma och inte gå och se ut, som om han väntade på Guds
straff. Han började lägga sig vinn om sin egendom, och han
visade sig hjälpsam mot folk, som hans far hade gjort.
"Det går inte an för mig att bara gå och se olycklig ut
hädanefter", tänkte mannen. "Då inbillar sig Barbro, att jag
tror på den där förbannelsen och går och sörjer över den."
Hustrun var otroligt glad åt barnet. Det var en pojke.
Han var välskapad och vacker, hade hög, bred panna och
stora, klara ögon. Hon kallade gång på gång in Ingmar,
för att han skulle se på gossen.
— Nog är han riktig, du, inte är det något fel på honom?
sade hustrun.
Ingmar stod där helt förlägen, han höll händerna på
ryggen och tordes inte röra vid barnet.
— Nog är han riktig alltid, upprepade han.
— Nu ska du få se, att han ser, sade hustrun. Hon tände
ett ljus och förde det fram och åter förbi barnets ögon.
— Ser du, att han tittar efter ljuset? sade hon.
— Ja, sade Ingmar och var övertygad, att hustrun såg,
att barnet rörde ögonen, fast han inte kunde märka det.
Det var några dar senare. Barbro var uppe, och hennes
far och styvmor hade kommit för att se på barnet.
Styvmodern tog upp gossen ur vaggan och liksom vägde honom
på armarna.
— Det var ett stort barn, sade hon och såg belåten ut.
Men strax därefter började hon betrakta barnets huvud.
— Har inte det här barnet för stort huvud? sade hon.
— Barn har stora huvuden i vår släkt, sade Ingmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
