Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - Ingmars strid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
där utanför. Hon hade blivit inburen och vårdad på
sjukhuset, men efter två dagar hade hon avlidit.
Innan hon dog, hade hon tagit ett heligt löfte av de
engelska sjuksköterskorna och läkaren, att de skulle laga,
att hon bleve begraven på den judiska begravningsplatsen
i Josafats dal. Hon sade dem, att hon på sin höga ålderdom
hade rest till Jerusalem endast för att få njuta denna
förmån. Om de inte kunde lova henne detta, hade det varit
bättre, att de hade låtit henne dö på gatan.
När hon var död, skickade alltså engelsmännen bud till
judarnas församlingsföreståndare och bådo honom sända
folk, som skulle komma och föra bort den döda och begrava
henne.
Men då hade judarna svarat, att den gamla kvinnan, som
hade dött på det kristna sjukhuset, inte finge begravas på
judarnas kyrkogård.
Missionärerna hade ivrigt sökt förmå judarna att ge med
sig. De hade vänt sig till själva överrabbinen, men allt hade
varit förgäves. Det återstod inte annat, än att de själva måste
begrava den döda. Men de ville inte, att hon skulle gå miste
om det, varåt hon hade glatt sig under hela sitt fattiga liv.
De frågade alltså inte efter judarnas förbud, utan läto
uppkasta en grav på kyrkogården i Josafats dal och satte ner
den döda däri.
Judarna gjorde ingenting för att hindra detta, men nästa
natt kommo de och öppnade graven och vräkte upp kistan.
Engelsmännen voro måna om att hålla sitt ord till den
gamla. Så snart de fingo veta, att hon hade blivit kastad
ur graven, satte de ner henne på samma ställe.
Så blev hon uppvräkt på nytt nästa natt.
Ingmar Ingmarsson stannade plötsligt och lyssnade. "Vem
kan veta?" tänkte han. "Kanske att de där gravöppnarna
är ute också i natt."
Till en början hörde han ingenting, men så förnam han
ett klingande ljud, som när ett järnverktyg slår mot en sten.
Han gick raskt några steg åt det håll, varifrån ljudet hade
kommit, därpå stannade han åter och lyssnade. Nu hörde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
