Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - Ingmars strid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som han grävde med, och började slå med den åt alla håll.
Han hade kommit över karlarna så oförväntat, att de blevo
som yra av skräck. De sprungo sin väg utan att försöka göra
motstånd. Om ett par ögonblick var Ingmar ensam.
Hans första arbete blev att skotta den uppkastade jorden
ner i graven, därpå började han betänka vad han nu hade
att göra. Det föreföll honom inte rådligt att lämna platsen
före daggryningen, ty så snart han ginge sin väg, skulle väl
gravöppnarna vända tillbaka.
Han stod alltså kvar på graven och väntade. Han lyssnade
spänt efter varje ljud, men allt var tyst till en början. "Inte
tror jag ändå, att de har sprungit så särdeles långt för en
ensam man", tänkte han. Så började han märka ett sakta
rassel bland småstenarna, som voro strödda över de
omgivande gravarna. Han tyckte sig se, att mörka gestalter
slingrade och kröpo över hällarna, som betäckte marken.
"Nu blir det nog allvar", tänkte Ingmar och lyfte upp
spaden till motvärn. Med ens smattrade en hel skur av stora
och små stenar ner över honom, så att han blev helt bedövad.
Några karlar kastade sig på samma gång över honom och
sökte rycka omkull honom.
Det blev en hård brottning. Ingmar var en jättestark man,
och han kastade den ene efter den andre till marken. Men
motståndarna stredo tappert och ville inte vika. Till sist
föll en av dem omkull rätt framför Ingmars fötter. Ingmar
tog just då ett steg framåt och snavade över den fallne.
Han störtade tungt till marken, och i detsamma kände han
en förfärlig smärta i ena ögat. Han blev alldeles förlamad.
Han kände, att de andra kastade sig över honom och bundo
honom, men han förmådde intet motstånd göra. Plågan var
så bitter och skarp, att den tog all hans kraft, och i första
ögonblicket trodde han, att han skulle dö.
Emellertid hade Gabriel gått och tänkt på Ingmar,
alltsedan han skildes från honom. Han skyndade i början
mycket raskt framåt, ty han ville gärna nå upp på berget
före den andre, men om en stund saktade han sina steg. Han
log svårmodigt åt sig själv. "Det vet jag i alla fall, att hur
jag än skyndar mig, så når jag inte så raskt fram som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
