Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - "Vi ska mötas en gång"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Märta Ingmarsdotter klippte ner sin linneväv och satte sig
att brodera namn på handdukar och servetter, som skulle
sändas till hennes svåger och svägerska. Och hon smålog,
då hon tänkte på att nu skulle de få se där hemma, att hon
inte hade glömt bort att väva en fin och stadig väv, fastän
hon hade kommit till Jerusalem.
De båda Ingmarsdöttrarna, som hade varit i Amerika,
stodo och bundo över burkar med aprikos- och persikosylt,
och i bottnen på burkarna skrevo de ner kära namn, som
de inte kunde minnas utan att få tårar i ögonen.
Israel Tomassons hustru kavlade ut en pepparkaksdeg och
hade dessutom en tårta i ugnen, som hon vakade över. Tårtan
skulle Ingmar och Gertrud äta upp under vägen, men
pepparkakorna, som kunde hålla sig hur länge som helst,
skulle de inte få röra, utan de skulle lämna dem till gumman
i Myckelmyra, som hade stått putsad och fin vid vägkanten,
då Jerusalemsfararna drogo åstad, och till Eva
Gunnarsdotter, som en gång hade hört till samfundet.
Allteftersom de små paketen blevo färdiga, fördes de till
Gertrud, och hon packade ner de många försändelserna
i en stor kista.
Men om inte Gertrud hade varit barnfödd i socknen, skulle
hon inte ha kunnat åta sig att skaffa alla de olika sakerna
fram till rätt ägare, ty på somliga stodo mycket besynnerliga
adresser. Hon fick allt tänka sig om ett par gånger, innan
hon kunde reda ut för sig var hon skulle finna "Frans, som
bodde vid vägskälet", och "Lisa, som var syster till Per
Larsson", och "Erik, som för två år sedan tjänade hos
häradsdomarns".
Ljung Björns son Gunnar kom med det största paketet.
Det var adresserat till "Karin, som satt bredvid mig i skolan
och var hemma på storskogen". Farsnamnet hade han glömt,
men åt Karin hade han förfärdigat ett par skor av
blankskinn med höga, svängda klackar. Han visste med sig, att
det var det vackraste skoarbete, som någonsin hade blivit
utfört i kolonien.
— Och hälsa henne, att hon kommer hit till mig, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
