Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - "Vi ska mötas en gång"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Därpå började miss Young, som satt vid orgeln, sjunga
en psalm, och morgonbönen försiggick som vanligt.
Men när mrs Gordon hade slutat den korta
bibelförklaringen, som hon brukade hålla varje morgon, reste sig
gamla miss Hoggs och bad Gud, att han skulle ge Ingmar
en god resa och en lycklig hemkomst. Härpå reste sig den ene
efter den andre av amerikanarna och syrerna och bådo Gud,
att han måtte låta Ingmar komma till sanningens rätta ljus.
Somliga av dem uttryckte sig mycket vackert. De lovade
att bedja var dag för Ingmar, som var deras käraste broder,
och hoppades, att han måtte återvinna sin hälsa. Och alla
önskade de, att han skulle komma tillbaka till Jerusalem.
Medan de främmande talade, voro svenskarna tysta. De
hade sin plats mittför Ingmar och sutto och betraktade
honom.
Då de sågo Ingmar, kommo de ovillkorligen att tänka på
allt det, som var tryggt och rättrådigt och välordnat i det
gamla landet. Medan han hade varit här ute hos dem, hade
de nog tyckt, att något av detta hade kommit till dem. Men
när Ingmar nu reste, föll hjälplöshetens ängslan över dem.
De kände sig som borttappade i laglöst land bland alla
dessa, som utan försköning eller miskund kämpade med
varandra om människosjälar.
Och så gingo deras tankar med stort vemod till hemmet.
De sågo hela nejden med fält och gårdar. Och människorna
färdades fredligt och stilla på vägarna, allt var tryggt, dag
efter dag gick på samma sätt, och det ena året var så likt
det andra, att man inte kunde skilja dem åt.
Men just då bönderna påminde sig den stora stillheten
där hemma, kom det över dem hur stort och berusande det
var, att de hade kommit ut i livet, att de hade fått ett mål
att leva för och voro borta från dagarnas gråa enahanda.
Och en av dem höjde sin röst och började bedja på
svenska och sade:
— Jag tackar dig, Gud, att du har låtit mig komma till
Jerusalem.
Därpå reste sig den ene efter den andre, och de tackade
alla Gud, därför att han hade fört dem till Jerusalem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
