Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - Barnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag tror, att de, som har friska barn, inte har så
mycken kärlek för dem, som jag har för den här sjuklingen,
sade hon till Gammal Lisa.
Tiden gick, och det led mot slutet av sommaren. Barbro
hade ännu inte kunnat tänka ut hur det skulle lyckas henne
att hålla barnet dolt efter hemkomsten. Ibland tyckte hon,
att det inte återstod henne något annat än att resa ur landet.
I början av september blev det en gång en mörk och ruskig
kväll med regn och blåst. Barbro och Lisa hade gjort upp eld
i spisen och sutto och värmde sig vid brasan. Barbro hade
barnet liggande i sitt knä, och som vanligt satt hon och tänkte
på hur hon skulle laga så, att Ingmar ingenting fick veta.
"Eljest kommer han tillbaka till mig", tänkte hon. "Jag
vet inte hur jag då ska få honom att förstå, att jag vill
bära min börda ensam."
Just då hon tänkte så, öppnades dörren till fäboden helt
oförväntat, och en vandrare kom in.
— Guds fred i skogen! hälsade karlen. Det var en lycka,
att jag fann reda på stugan. Jag kunde inte hitta ner till
bygden i detta kolmörker, men då kom jag ihåg, att
Ingmarsgårdens fäbod måtte ligga i den här trakten.
Karlen var en fattig stackare, som förr i världen hade
gått omkring som handelsman. Numera hade han inga varor
att bjuda ut, utan gick och tiggde. Han var visst inte så
utarmad, att han inte hade kunnat leva utan att anlita andras
barmhärtighet, men han var inte i stånd att låta bli att gå
från gård till gård och inhämta nyheter.
Det första han såg i fäboden var naturligtvis barnet. Han
gjorde stora ögon, när han fick se det.
— Vems är den där? frågade han genast.
Båda kvinnorna tego ett ögonblick, därpå sade Gammal
Lisa kort och bestämt:
— Det är Ingmar Ingmarssons.
Karlen såg än mer undrande ut. Han blev brydd också
över att ha kommit in i något, som han törhända inte borde
ha reda på. I förvirringen lutade han sig ner över barnet.
— Jag undrar hur gammal en sådan liten en kan vara,
sade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
