Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - Barnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon gömde alltid undan det i kammaren innanför
brygghuset hos Gammal Lisa. Hon tyckte sig inte kunna uthärda,
att någon skulle kasta blickarna på det och se, att det var
sjukt och aldrig skulle bli en riktig människa.
Det var helt naturligt, att Barbro denna höst blev mycket
klandrad och missaktad. Människor brydde sig inte om att
dölja vad tankar de hade om henne, och Barbro blev snart
så skygg för dem, att hon aldrig ville lämna hemmet. Men
även gårdsfolket visade sig annorlunda mot henne än förut.
Drängar och pigor gjorde elaka häntydningar, så att hon
hörde det, och hon hade svårt för att få dem att lyda.
Härmed tog dock ett brått slut. Stark Ingmar hade bott
nere vid gården och regerat den som husbonde, medan
Ingmar vistades i främmande land. Han fick en dag höra,
att en av drängarna gav Barbro ett ohövligt svar, och han
slog karlen för örat, så att han tumlade mot väggen.
— Du ska få flera av det slaget, om jag hör sådant en
gång till, sade gubben.
Barbro såg förvånad på honom.
— Du ska ha mycken tack, sade hon.
Han vände sig om, och det var ingen blid blick han gav
henne.
— Det är ingenting att tacka för, sade han. Men så länge
som du är matmor på Ingmarsgården, ska jag nog se till,
att folket visar dig aktning och lydnad.
Något längre framåt hösten kom bud från Jerusalem, att
Ingmar och Gertrud voro avresta från kolonien. "Kanske
äro de redan hemma, då dessa rader nå till er", stod det
i brevet. När Barbro fick höra detta, kände hon det först som
en stor lättnad. Nu var hon säker om att Ingmar skulle
fullfölja skilsmässan, och då hon väl hade blivit fri, så behövde
hon inte en dag längre gå och bära på den tunga börda av
missaktning, som nu tyngde henne.
Men fram på dagen, då hon gick i sina sysslor, ville
tårarna gång på gång tränga fram i hennes ögon. Det var
dock hjärtslitande, att allt var slut nu mellan henne och
Ingmar. Så otroligt tomt, att de två inte skulle ha något
mer att göra med varandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
