Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - Hemma från vallfarten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såg ut som en, som är så överfylld av glädje, att han har
svårt för att inte storskratta. Hon gick raskt förbi honom,
och inte ett ögonblick stannade hon på kyrkbacken, utan
gick raka vägen hem. Var det möjligt, att Ingmar satt där
och gjorde sig lustig över henne och alla hennes bekymmer?
Det var ju sant, att han var lycklig nu, men i alla fall borde
han väl förstå hur tungt detta var för henne. Hon gick raskt
på för att komma snart hemåt, men kunde inte få Ingmars
utseende ur tankarna. Egentligen var det inte heller något
slags gäckeri, som hon hade tyckt sig märka. Han hade sett
på henne som en, som länge har jagat någon och gläder
sig att äntligen ha honom fast. "Jag har sett den minen på
fars ansikte, när han hade fått en räv i gropen och visste,
att stackarn inte kunde komma undan."
Hon såg sig om gång på gång under hemvägen.
— Jag är väl galen, jag, som inbillar mig, att han ska
komma efter mig, sade hon. Han följer väl med Gertrud
till skolmästarns.
Ingmar gick ur kyrkan ett par minuter efter Barbro och
torde nog ha gjort sig räkning på att hinna upp henne på
vägen, men så snart han kom ut, blev han omringad av
människor, som ville fråga efter sina släktingar i Jerusalem,
och han tyckte, att han måste stanna och tala med dem.
Det hade gått många rykten om hur det stod till där ute,
och det hade varit mycken undran och oro. Man hade inte
vågat sätta full tro till de bortfarnas brev. Det vet man ju,
att alla, som fara hemifrån, inte gärna vilja tala om, att
de ha det svårt. Men när nu Ingmar, som inte hörde till
samfundet, berättade hur de hade det, så kunde man ju lita på
att han inte sade något annat än det, som var sanning.
Mittunder det att Ingmar stod och talade, sköt en
blodvåg upp i hans ansikte. Han såg, att Storm och mor Stina
kommo fram till honom. Ingmar visste, att de två aldrig
hade visat någon vrede mot Gertrud, därför att hon hade
rymt bort med Jerusalemsfararna, men Ingmar hade de inte
velat hälsa på, och de hade inte växlat ett ord med honom
efter den dagen. Nu kommo de båda fram och bjödo honom
handen. Ingmar tog först mor Stina och sedan Storm i hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
