Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - Hemma från vallfarten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jaså, det var det?
— Jag hade så svårt att förlika mig med att det bästa
folket skulle dra från socken och flytta till ett hårt land,
där det inte var annat än elände, som väntade dem.
— Kunde du finna reda i det också?
— Nej, jag kunde inte få full klarhet i detta, men så
mycket såg jag, som att det var något i görningen där ute.
Vår Herre kallade dit folk från alla land. Han satte ut
förposter liksom, somliga i städerna och somliga på
landsbygden. Jag ville gärna leva så länge, att jag finge se när
hans dag kommer, då han låter alla dessa stå opp och väcka
det sovande landet.
Barbro suckade. Det var, som om Ingmar hade sina tankar
så långt borta. Han frågade inte mer efter sådant, som rörde
henne.
— Jag undrar om jag skulle få så god tröst, om jag
komme dit bort, sade hon.
— Nog skulle det finnas något för dig också att lära.
— Visste jag bara det, så skulle jag fara dit i morgon
dag.
— Jag tänker, att det skulle vara bra för dig att se alla
de olika folkslagen, som går på Jerusalems gator.
Barbro undrade vad hon skulle ha för nytta av detta.
— Jo, för de går där bredvid varandra, araber och turkar
och judar och ryssar, ja, alla världens folk, och ändå förblir
de, som de är.
— Nu vet jag inte vad du menar.
— Jag menar det, att man aldrig får se där ute, att någon
somnar in en kväll som arab och vaknar opp som grek.
— Nej, men ...
— Jag tror inte, att det sker här hemma heller, sade
Ingmar och lade nu in stor ömhet i rösten, att den, som
ena dagen är en ros, nästa dag kan bli en tistel.
— Å jo, månget rosenträd kan nog bli så illa medfaret,
att det inte bär annat än törnen och taggar.
Just då Barbro sade detta, hade de hunnit fram till
Ingmarsgården, och Ingmar höll upp grinden för henne.
Inkörseln var överbyggd och låg mellan två husgavlar. Här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
