Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - Hemma från vallfarten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom, då han dog. När han tänkte på detta, blev han
mycket vek till sinnes.
— Ser du, Stor Ingmar, du är vida förmer än jag, viskade
han, ty han förstod nog, att hans ungdomsvän inte var långt
borta ifrån honom i denna stund. Kyrkoherden och doktorn
är här, och din bonad ligger nu bredd över mig, men något
litet barn, som sitter nere vid sängbrädet, kan jag inte få
fatt på.
Knappt var detta sagt, förrän han hörde, att någon svarade
honom.
— Här finns nog ett barn i gården, mot vilket du kunde
öva en god gärning i din sista stund.
När Stark Ingmar hörde detta, började han småle för sig
själv. Han tyckte sig genast förstå vad det var han hade att
göra. Med en röst, som nu hade blivit mycket svag, men
ändock var fullt tydlig, började han beklaga, att
kyrkoherden och doktorn fingo vänta så länge på att han skulle dö.
— Men eftersom kyrkoherden ändå sitter här, sade han,
så vill jag tala om, att här finns ett odöpt barn i huset, och
jag tänkte fråga om inte kyrkoherden kunde vara god och
döpa det, medan han väntar.
Det var tyst förut i rummet, och än tystare blev det efter
detta. Men så sade kyrkoherden:
— Detta var en god tanke av dig, Stark Ingmar. Det
borde vi andra ha ordnat med för länge sedan.
Barbro reste sig upp alldeles bestört.
— Å nej, det ska vi väl inte göra nu, sade hon. Hon hade
alltid tänkt sig, att när gossen skulle döpas, måste hon tala
om vems barn han var, och hon hade uppskjutit dopet
fördenskull. "Bara jag blir riktigt skild från Ingmar, ska jag
låta döpa honom", hade hon tänkt. Nu blev hon så
förskräckt, att hon inte visste till sig. Hon hade inte klart för
sig hur hon borde handla nu, då Ingmar inte skulle gifta
sig med Gertrud.
— Du kunde låta mig få den glädjen att göra en god
gärning i min sista stund, sade Stark Ingmar och använde
samma ord, som han nyss hade tyckt sig höra.
— Nej, det kan inte ske, sade Barbro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
