Print (PDF) - On this page / på denna sida - I. Födelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förblef upplyftad; och jag såg flodens vatten, och kiden böjde sig ned för att dricka, men de drucko icke; och allt, hvad som ville framåt, hölls tillbaka». Men af denna plötsliga stillhet och tystnad i en bäfvande natur, af vädersolarne och den hemlighetsfulla glans, som sken öfver en stor del af verlden, af denna barnafödelse utan smärta, af denna fortfarande jungfrudom, af denna tillbedjan, som egnades barnet i krubban af knäböjande oxar och åsnor, af denna röst, hvarmed barnet straxt efter sin födelse underrättade sin moder, att han var Guds son, af dessa och många andra under, som rotfäst sig i den äldsta traditionen, finnes intet spår någonstädes i nya testamentet. Menniskofunder äro vidt skilda från Guds uppenbarelser. I hans verk är der intet hastande, intet rastande, ingen trötthet, intet afbrott; allt, hvad han gör, sker under högtidlig tystnad och kan endast ses vid skenet af det ljus, som lyster stilla i mörkret, och »som visar, huru allt går långsamt och efter hand till mognad». »De omätliga djupen i Guds rådslut», har någon sagt, »rördes; det stora djupets källor utbrusto; folkens salighet flödade fram; men på ytan af det menskliga samhället syntes endast det sakta droppande vattnet; de menskliga tingen gingo sin jemna gång, och hvar och en skötte sina egna små bestyr.» Huru länge den jungfruliga modren och hennes heliga barn stannade qvar i denna grotta eller kreatursinhägnad, kunna vi icke säga, men förmodligen var det icke så länge. Det ord, som återgifves med »krubba» i Luc. 2: 7, är af en mycket obestämd mening; med visshet kunna vi blott säga, att dermed förstås en plats, der kreatur fodrades. Det är antagligt, att trängseln i khanen icke fortfor så länge, och att allmän mensklig välvilja snart nog anskaffat en mera passande tillflyktsort för moder och barn. De vise männen, såsom vi se af framställningen hos Mattheus, besökte Maria »i huset» (Matth. 2: 11). Men vid dessa obetydliga biomständigheter lägga evangelierna föga vigt. Lucas är den ende, som i fråga om slika ting, är mera fullständig, och den egendomliga ljuflighet, det nästan idylliska behag och den lugna ton af ädelt förtigande, som utmärker hans berättelse, synes tydligen gifva vid handen, att han, om ock blott delvis, hört, hvad han förtäljer, af Marias egna läppar. Det är i sanning svårt att föreställa sig, från hvem det annars skulle hafva kommit, ty mödrar äro de, som naturligast kunna beskrifva, hvad som rör den tidigaste barnaåldern; och det är egendomligt att finna i sjelfva stilen den »färgläggning af en qvinnas minne och en qvinnas uppfattningssätt» framträda, hvilken vi just i skildringen af dessa förhållanden finna så naturlig. För den, som gifvit fria tyglar åt sin fantasi, skulle de minsta tilldragelser hafva kräft en beskrifning; för Maria åter skulle de hafva synts platta och utan betydelse. Andra kunde uti dessa ting se något underbart, men hos henne hade all undran upphört för den ena stora öfverväldigande uppenbarelsen, det ena allt genomgripande medvetandet. Om sådana ting kunde hon icke lätteligen tala; »hon behöll alla dessa ting, betraktande dem i sitt hjerta» (Luc. 2: 19). <img id="1185">7. Mynt från Herodes den Stores tid.</img> * </chapter>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
