Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Jesu barndom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mattheus egnar ett kapitel åt de vise männens
besök och flykten till Egypten och
fortskrider derefter till redogörelsen för Johannes
Döparens predikan. Ensamt Lucas har, sedan
han beskrifvit, hvad som tilldrog sig vid vår
frälsares frambärande i templet, förvarat
åt oss ett ovärderligt drag ifrån vår
frälsares barndom. Han har nämligen i en enda
men innehållsrik vers beskrifvit, huru Jesus
växte till och utvecklades, intill dess han
var tolf år gammal. Dock, denna vers
innehåller ingenting, som kan tillfredsställa vår
nyfikenhet; den är långt ifrån att förse oss
med några enskildheter af hans lif, med
några mer eller mindre äfventyrliga
tilldragelser; den endast säger oss, huru under en
oskuldsfull och helig barndom »barnet växte
upp och stärktes i anden och uppfylldes med
vishet, och Guds nåd var med honom» (Luc.
2: 40). Till denna period af hans lif få vi
också hänföra en följande vers, så lydande:
»Och Jesus växte till i visdom, ålder och
nåd för Gud och menniskor» (vers 52). Hans
utveckling var en verklig mensklig
utveckling. Han kom icke till verlden utrustad
med ett oändligt mått af vetande, utan,
såsom Lucas säger, »han växte till i visdom».
Han var icke iklädd en oändlig magt utan
fick erfara den menskliga barnaålderns
svagheter och ofullkomligheter. Han växte,
såsom andra barn växa, fastän hans barndom
var ren och utan synd — han växte »såsom
en ros om våren och såsom liljorna vid
vattnen»[1].
Det råder således på det hela taget en
djup tystnad hos evangelisterne om denna
tid af vår frälsares lif; men huru mycken
vältalighet ligger icke förborgad i sjelfva
denna tystnad! Finna vi icke i detta
förtigande ett större djup af visdom och
upplysning, än många stora böcker, fulla af
beskrifningar öfver en mängd oväsentliga
tilldragelser, skulle kunna ega!
För det första kunna vi i denna
evangelisternas tystnad se ett säkert och slående
bevis för deras sannfärdighet. Vi kunna lära
häraf, huru angelägna de voro att endast
förtälja sanningen och afhålla sig från hvarje
godtyckligt hopsättande af berättelser, som
skulle tjenat att väcka häpnad eller vinna
bifall. Att Kristus skulle hafva tillbragt trettio
år af sitt korta lif i en undangömd
provinsstad; att han skulle växt upp icke blott i
ett underkufvadt land utan äfven i detta
lands mest föraktade provins; icke blott i
en föraktad provins utan äfven i dess mest
oansedda dal; att under alla dessa trettio
år hans gudomliga naturs outsägliga klarhet
obemärkt och okänd skulle hafva bott ibland
oss »i en boning lik våra och gjord af samma
ämne»; att under hela denna långa tid
ingenting, som häntydt på något utomordentligt,
skulle hafva framskymtat, att intet drag af
hans undergörande förmåga trädt i dagen,
att inga väldiga hallelujah-körer, intet
samstämmigt harpospel bebådat, uppenbarat och
förherligat den kommande konungen — detta
är icke, hvad vi skulle hafva förmodat, icke
hvad någon enda af oss af sig sjelf skulle
varit i stånd att uttänka och föreställa sig.
Vi skulle icke hafva väntat det, men det
var så, och derföre framställa evangelisterna
det så. Just denna fullkomliga motsättning
mot allt, hvad vi af oss sjelfva skulle hafva
föreställt oss, är ett ytterligare bevis, att
det ock måste hafva förhållit sig så. Ett
ytterligare bevis säga vi, ty evangelisterne
måste utan tvifvel hafva varit – såsom vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
