Print (PDF) - On this page / på denna sida - VI. Jesus i templet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
påminner han dem med mildhet derom, att detta var något, som de kunnat och bort veta; och i uttrycket »jag måste» angifver han den sjelfförsakelsens väg, hvilken ban hade att vandra hela sitt lif igenom ända till döden på korset. »Och de förstodo icke det ord, han talade till dem.» Icke heller de — hvarken den gamle mannen, som hade tagit vård om hans barndom, eller modren, som blifvit bevärdigad att föda honom — icke heller de förstodo den djupare betydelsen af sonens enkla ord. Förunderliga mottagande, som detta Jesu första uttalande sålunda rönte, och det ehuru det var rigtadt till dem, som stodo honom närmast och voro honom dyrbarast på jorden! Det var likasom en sällsam och ödesdiger profetia om hela hans lif. »I verlden var han, och genom honom är verlden gjord, och verlden kände honom icke. Han kom till sitt eget, och hans egne anammade honom icke» (Joh. 1: 10. 11). Och likväl, ehuru han visste med sig, att han var Guds son, ehuru en stråle af hans förborgade herlighet hade på ett omisskänneligt sätt skymtat fram, följde han i all stillhet och ödmjukhet sina föräldrar till deras hembygd igen. »Han for ned med dem och kom till Nazareth och var dem underdånig.» <img id="1205">27. Mynt slagna af Arehelaus.</img> * </chapter>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
