Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Johannes' döpelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan att derföre något nytt syntes vilja träda
i stället — kunde det väl vara ursäktligt
nog, om en farisé såg sig om efter något
gynsamt tillfälle till en revolution, och ännu
mera ursäktligt, om en essé drog sig undan
från sina medmenniskors umgänge för att
egna sig åt eremitlifvet. Det var en allmän
bidan efter den »tillkommande vreden»,
hvilken skulle blifva likasom födslovåndan för
det kommande himmelriket — det djupa
mörkret, som omedelbart föregår
daggryningen. Verlden hade åldrats, och dårskapen
i dess hedendom kännetecknades af
ohyggliga excesser. Ateismen i folkets tro följdes
i spåren, såsom detta ju alltid plägar vara
fallet, af sedernas förfall i lefvernet.
Ondskan hade stigit till en förfärande höjd.
Filosofiens lärdomar voro endast tillgängliga för
några få utvalde. Synder och brott voro
allmänna, och intet botemedel var kändt för
den nöd och förstöring, de anstiftade i
tusendens hjertan. Samvetets röst hade nästan
upphört att tala, och menniskorna gingo
såsom i en förtviflans fördomning. Der var
en sådan hjertats hårdhet, en sådan
förstening af all moralisk känsla rådande, att
äfven de, hvilka sjelfva lefde under intrycket
af den, funno den sällsam och olycksbådande.
Äfven hednaverlden kände, att »tidens
fullhet» hade kommit.
Under sådana förhållanden vaknade hos
mången ett starkt begär till ett undangömdt,
asketiskt lif. Att hafva umgänge med Gud
i ensamheten, omgifven af en vild och ödslig
natur, syntes mycket bättre än att kastas
omkring i hvirfveln af en sjunken verlds
oroliga spekulationer. Den ödslighet och
stillhet, som den tysta, likgiltiga naturen
erbjuder, kändes såsom en ljuf tillflykt undan
menniskornas larmande oro och undan deras
låghet och ondska. Banus, fariseen, som
drog sig undan i vildmarken, der han lefde
såsom eremit, var endast en af de många,
som vid denna tid följde sitt hjertas böjelse
att afsöndra sig från verlden. Josephus, som
tre år lefvat till samman med honom i hans
bergshåla, beskrifver hans af hårda
umbäranden och sträng sjelfförsakelse uppfyllda lif;
huru hans kläder bestodo af hopflätade löf,
och hans föda af de rötter, dem han
tillfälligtvis kunde finna på marken; huru han
både dag och natt brukade doppa sig i kallt
vatten för att hålla sin kropp ren och sitt
hjerta obefläckade.
Men ett asketiskt lefnadssätt kan
uppkomma af en mängd olika bevekelsegrunder.
Ibland härrör det från cynikerns inbilskhet,
som önskar att stå långt i fjerran från alla
menniskor; ibland från epikureerns
öfvermättnad, som gerna skulle vilja finna en
tillflyktsort, der han, om möjligt vore,
kunde blifva äfven sig sjelf qvitt; ibland
slutligen är det en frukt af fanatikerns
skuggrädsla, som i sin sjelfviskhet endast
bekymrar sig om sin egen frälsning. Huru långt
skild från alla dylika oädla
bevekelsegrunder var icke den stränga enkelhet, den hårda
sjelfförsakelse, som utmärkte Johannes
Döparens lif! Det är ingalunda en tom
inbillning allenast, som kommit medeltidens
målare att framställa honom såsom afmagrad
af ett strängt försakande lif. Böjelsen för
ett sådant lif hade redan tidigt visat sig
hos den unge gudskämpen; men hos honom
var den framkallad af medvetandet om en
herlig och hög kallelse, af begäret att
uppfylla en bestämmelse, som utgjorde föremålet
för hans trånande hopp. Johannes Döparen
vistades i öknen endast och allenast för att
genom en sådan vistelse skickliggöras att
varda den Högstes profet. Ljuset, som fans
inom honom, skulle upplåga till en flamma,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
