Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Johannes' döpelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken — om så vore nödvändigt — fick
förtära honom sjelf, dock icke till hans eget
förherligande utan till att lysa vägen för den
kommande konungen.
Johannes Döparens natur var full af
häftighet och eld. Den långa strid, han hade
genomgått, genom hvilken han vunnit en så
oinskränkt magt öfver sig sjelf — som gjort
honom nöjd med att för egen del träda
tillbaka i sin Herres närvaro — som ingifvit
honom mod, då han stod faran ansigte mot
ansigte, och ödmjukhet, då bifallets röster
omgåfvo honom på alla sidor — denna strid,
hade satt sin pregel af strängt allvar på
hela hans karakter, tänkesätt och predikan.
Om han hade vunnit frid genom sina
brinnande böner och ihärdiga botöfningar i öknen,
så var det icke den frid, som njutes af en
stilla och af lifvets stormar och pröfningar
jemförelsevis oberörd själ. Den seger, han
hade vunnit, bar ännu spår efter striden;
och lugnet, han njöt, genljöd ännu af den
aflägsna stormens dån. Sjelfva hans
predikan hade ett visst slägttycke med den
vildmark, i hvilken predikaren lefde; bilderna,
som förekommo i hans tal, voro så godt som
alle samman hemtade från ökenlandskapet.
»I sitt uppträdande och sin verksamhet»,
har någon sagt, »var han lik en brinnande
fackla; hans offentliga lif var att förlikna
vid en jordbäfning, hela hans person var en
predikan; han hade all orsak att kalla sig
sjelf en röst, en ropandes röst i öknen:
Bereden Herrens väg!»
Nästan ända från gosseåren hade
Johannes varit en frivillig eremit. I ensamheten
hade han lärt sig outsägliga ting; der hade
den osynliga verlden blifvit en verklighet för
honom; der hade hans ande fått eldsdppet.
Meddelande sig med sitt eget hjertas innersta
trängtan, begrundande de höga tankar, som
uttalats af den långa rad af profeter, som
före honom blifvit sända till ett gensträvigt
och ohörsamt folk, och aktgifvande på de
röster, som talade till honom i naturen från
berg och sjö, hade han lärt en djupare
visdom än den, han någonsin skulle kunnat
inhemta vid Hillels eller Schammais fötter.
Vandrande under middagens hetta i den
djupa Jordandalen, der luften tycktes
likasom uppfylld af genomskinliga, dallrande
lågor, eller under den långa natten lyssnande
till de vilda djurens rytande vid stjernornas
sken, eller vandrande längs stränderna af
den öde, af Guds förbannelse hemsökta sjön
med dess tunga, grumliga vatten, hvars
uppstigande saltdunster egnade sig väl att för
en rörlig fantasi kalla till lif en mängd
sällsamma, gripande bilder, hade Johannes lärt
ett språk och mottagit en uppenbarelse, som
ingalunda meddelas hvem som helst, som
icke heller inhemtas i rabbinernas skolor,
utan endast och allenast i ensamhetens, i
Guds.
Sådane lärare höfdes sådana tider. Det
fans nog och öfvernog af desse sjelftagne,
vördige lärare af alldagligt slag, som förde
ljufligt tal på tungan och profeterade lögn.
En vanlig skriftlärd eller farisé, maklig och
beqväm genom goda dagar och högdragen i
följd af det allmänna anseende han åtnjöt,
kunde, iklädd sina breda fylakterier och sin
granna mantel, gå upp i synagogan och kanske
tala uppbyggligt nog för en församling, som
nu en gång för alla tycktes hafva beslutat
att låta sig nöja med hans långsläpiga
midrasch med dess hårklyfvande
förklaringar och utslitna fraser; men blotta åsynen
af Johannes Döparen borde hafva öfvertygat
en hvar, att de här i honom hade inför sig
en lärare af ett helt annat skaplynne. Ja,
innan ännu ens det första ljudet af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
