Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Johannes' döpelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rykte. Bergen och klyftorna, som omgåfvo
vägen, som ledde från Jerusalem till Jericho,
voro tillhåll för farlige röfvare; icke heller
voro de vilda djuren och krokodilerna ännu
utdöda i de af Jordans öfversvämningar
bildade sumpmarkerna; men likväl strömmade
folket hit från alla landsändar — från det
presterliga Hebron, från det heliga
Jerusalem, från det leende Galileen — de
strömmade hit för att uppfånga orden från denne
sällsamme predikares mun. De orden voro
såsom en hammare, mägtig nog att kunna
krossa det hårdaste hjerta, de voro såsom
en eld, stark nog att kunna genomtränga
de mest förborgade tankar. Utan hvarje
spår till ängslan eller tvekan och försmående
alla förskönande omskrifningar förebrådde
han öppet och ärligt skatteindrifvarne deras
orättrådiga vinningslystnad och hårdhet,
krigsmännen deras råhet, oredlighet och
oförnöjsamhet, de verldslige sadduceerna och de
egenrättfärdige fariseerna deras formväsen
och hyckleri, som gjorde dem till huggormars
afföda. Hela folket varnade han att utan
bättring trygga sig vid de till fäderna gifna
löftena och tro sig endast och allenast på
grund af sina företräden såsom judar vara
skyddade från den tillkommande vreden.
De bröstade sig öfver sin höga härkomst, men
han sade dem, att Gud, som skapat Adam
af jordens stoft, kunde äfven så väl af dessa
stenar vid Jordan uppväcka barn åt
Abraham. De lyssnade med förkrossade hjertan
och med samveten, som gåfvo predikaren rätt i
hans ord; och då han hade valt dopet till
en botfärdighetens och reningens sinnebild,
»läto de döpa sig af honom i Jordan,
bekännande sina synder». Men äfven de, som
icke läto sig döpa af honom, ville dock »en
tid lång fröjdas i hans ljus».
Ty se, ännu ett annat budskap hade han
att förkunna, ett budskap, som icke var
mindre allvarligt, men som var mera rikt
på hugsvalelse och tröst. Sjelf gjorde han
icke anspråk på att gälla för annat än en
förelöpare till honom, som skulle komma
efter honom, och som var större än han;
sin egen döpelse tillskref han ingen annan
betydelse än den att vara en förberedelse
till det »himmelrike, som var kommet hardt
när». När de utskickade från det höga rådet
i Jerusalem frågade honom, hvem han var
— när helo folket undrade i sina hjertan,
om han vore Kristus eller ej — tvekade han
icke ett ögonblick att bekänna, att han icke
var Kristus, icke heller Elias, icke heller
profeten[1]. Han var »en ropandes röst i
öknen» och ingenting mer; men efter honom
— och det var detta budskap, som allra
mest vållade undran och häpnad i sinnena
— efter honom skulle der komma en man,
som tillika varit före honom, »ty han var
förr än han» — en man, hvars skorem han
icke var värdig att upplösa — en man, som
ock sjelf skulle döpa, men icke med vatten
utan med den helige ande och med eld —
en man, som hade sin kastskofvel i sin hand,
och som skulle grundligen rensa sin loge
för att församla hvetet i sin lada men
uppbränna agnarne i evinnerlig eld. Den stund,
som sedan lång tid tillbaka var folket
utlofvad, den stund, då deras länge bidade
messias skulle framträda, var sålunda nu
plötsligt för handen. Han, som var deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
